Malmö.
Höstförkylningarna har slagit till och Lill, 3 år, är lite hängig och mammig
och kryper upp och somnar i Maria Gudmundssons knä. Sexåringen Kim
kombinerar att äta kanelbulle med att klä på sig ridkläder på ett
imponerande sätt.
– Vi är väl ett levande bevis på att det går hur bra som helst att klara sig
utan man, säger Maria Gudmundsson, som sitter i Klagshamns ryttarförenings
lilla kafé.
Helt utan man är väl kanske att ta i fortsätter hon. Hur barnen kom till
världen har aldrig varit något konstigt eller hemligt. Hon har aldrig dragit
sig för att berätta att hon åkte till en klinik i Danmark, varken för barnen
eller andra. Kim och Lill vet att de inte har någon pappa, utan istället en
snäll man som gett sina ”frön” till mamma.
Marias biologiska klocka började ticka högre ett tag efter att hon fyllt 30.
Jobbet och hästarna tog all hennes tid. Hon hittade inte den rätte. Hon
letade kanske inte så aktivt heller, erkänner hon.
– Man blir lite bekväm. Och vänjer sig vid hur man vill ha det. Att bo
tillsammans med någon annan, nej det ville jag inte. Och jag är nog inte den
enklaste att bo med heller. Men sen började jag se folk som sprang med sina
magar, berättar hon.
Maria Gudmundsson råkade klicka på en länk på internet om insemination i
Danmark. Hon kunde inte förstå varför hon inte tänkt den tanken innan. Sagt
och gjort. Ett par månader senare satt hon på sitt första samtal.
– Det gick snabbt. Jag är sån när jag har bestämt mig. Sen när jag var gravid
så tänkte jag väl lite på vad jag gett mig in på. Men jag har aldrig ångrat
mig. Inte en sekund.
Inte ens när storasyster har feber och lillasyster kräks. Eller när det ska
hämtas från dagis, handlas mat, skjutsas till aktiviteter och en hand per
barn inte riktigt räcker till. Det är klart att det kan vara tufft att klara
allt ensam. Men det var hon inställd på från början.
Ibland känns det ensamt.
– Den som säger något annat ljuger. När barnen var mindre och knappt kunde
prata kunde jag väl känna att jag saknade intellektuell stimulans. Men i
huset där vi bor finns det fler vuxna så jag är ändå aldrig helt ensam. Jag
kan tycka att det är skönt att bara komma hem och slippa fråga någon annan
hur deras dag har varit.
Det finns en biologisk orättvisa, att kvinnor kan skaffa barn på egen hand
trots att barnlängtan kan vara lika stor hos singelmän. Men Maria
Gudmundsson menar att om männen vill kunna få barn till exempel genom
surrogatmödrar måste de vara beredda att kämpa för det.
– Vi kvinnor har jobbat för det här, att kunna få den möjligheten, även om det
inte har lyckats i Sverige än. Om männen vill det kan de säkert jobba fram
någon lösning. Man får inte allt gratis här i världen.
Maria Gudmundsson umgås mest med andra kvinnor. Ibland kan hon sakna en mans
sätt att se på saken. Hon tänker länge på frågan om det är något hon saknar
från en man. Mothugg är det enda hon kommer på. Lite balans till samtalen
som blir på ett visst sätt när ett gäng tjejer kommer ihop sig säger hon.
Annars klarar hon sig bra själv. Självklart har hon funderat över hur det
påverkar barnen att inte ha en pappa.
– Jag tror att det är väldigt viktigt att de har manliga förebilder och det
har mina barn. Jag har två tjejer så jag måste verkligen tänka på det,
eftersom det kanske inte kommer lika naturligt. Till exempel har jag sagt
till på barnens aktiviteter att jag gärna vill att de hamnar i grupper med
manliga ledare.
För att få kärlek att fungera måste man kämpa tror Maria. Det är hon inte
intresserad av just nu. Men i framtiden hoppas hon hitta någon att dela
livet med. Någon som kanske också kan ta rollen som flickornas pappa.
– Att vara pappa handlar inte bara om biologi. Skulle jag träffa någon sen så
är det inget konstigt med det. Men så länge barnen är små tänker jag inte så
mycket på kärleken. Jag anstränger mig inte direkt för att hitta någon. Det
får bli som det blir, det är min filosofi.