De var gifta och hade planerat att bilda familj. Trots det försökte Anettes
make pressa henne att göra abort halvvägs in i graviditeten. Då ville han
inte längre ha barn.
Artikeln om Pelle Filipsson som skrivit en bok om hur han blev pappa mot sin
vilja rev upp mycket känslor hos Anette. Han försvarar kvinnors rätt att
bestämma över sin egen kropp, men vill skapa debatt om vad som kan krävas av
män som ofrivilligt blir föräldrar.
Till skillnad från honom levde Anette i en långvarig fast relation, och hon
och maken hade gemensamt beslutat sig för att försöka få barn. Men när hon
var gravid i slutet av fjärde månaden fick hon reda på att mannen hade ett
förhållande med en annan kvinna. Han flyttade och försökte sedan genom hot,
kränkningar och våld förmå henne att begära dispens för en sen abort.
– Han fick panik eftersom han hade hemlighållit att jag var gravid, säger
Anette, som vill berätta sin historia för att kanske kunna stödja andra.
Tanken på att föda ett barn som pappan inte ville ha skrämde henne. Hon blev
rådvill och pratade med både barnmorskor och psykologer på kvinnokliniken,
men de avrådde henne från abort.
– De menade att det skulle få svåra psykiska konsekvenser för mig eftersom jag
var så långt gången och dessutom längtade efter det här barnet. Hur skulle
jag kunna leva vidare sedan?
Anette behöll barnet trots att hennes dåvarande make gjorde klart för henne
att han inte tänkte vara delaktig på något sätt. För barnets skull hoppades
hon att han skulle ändra sig.
Trots mannens ovilja låg familjerådgivningen på henne för att förmå honom att
vara med på förlossningen. Hon var mycket tveksam, men lät sig övertalas.
Tanken var att han skulle knyta an till barnet.
Första månaderna blev extra tunga eftersom dottern behövde vistas långa
perioder på sjukhus. Men istället för att stödja Anette i rollen som ensam
mamma fortsatte familjerådgivarna ställa krav på att hon till varje pris
skulle involvera pappan.
När det inte fungerade mådde hon ännu sämre och kände sig misslyckad. Efter
några månader slutade exmaken nästan helt att höra av sig. Han dök bara upp
för att träffa dottern ett par timmar då och då – när det passade honom.
– Jag försökte hela tiden hålla en dörr öppen för honom för vårt barns skull.
Därför skyddade jag honom på olika sätt. Jag låtsades också att allt var bra
för att jag skämdes å min dotters vägnar och ville slippa folks reaktioner
på att jag var ensam med ett så litet barn. Om jag gick ut med barnvagnen
tidigt på morgonen för att vår dotter skrikit av kolik hela natten så tog
jag på mig vigselringarna och köpte två latte istället för en.
Till slut såg en läkare till att hon fick det stöd hon behövde för att orka
genom Viktoriagården, en öppenvårdsenhet inom barnpsykiatrin i Malmö. Hon
tipsar om att även ofrivilliga fäder kan vända sig till psykologerna där för
att få hjälp.
Anette insåg att hon behövde lägga all sin energi på dottern istället. För att
få lite lugn och ordning i tillvaron ansökte hon om ensam vårdnad med
umgängesschema. Så småningom gick ex-maken med på det.
Hon välkomnar Pelle Filipssons bok, för att den skapar debatt kring känsliga
frågor. Men hon vill gärna att diskussionen också ska handla om hur stora
krav samhället kan ställa på kvinnor för att få ovilliga fäder att engagera
sig i sina barn.
– Min erfarenhet är att samhället inte vågar ställa några krav på pappan, på
grund av risken att han helt ska försvinna ur bilden. Jag har gjort allt för
att släppa in honom i det här eftersom jag vill att min dotter ska ha en
närvarande far, men vad gör man om mamman till slut inte orkar? Hur går det
då för barnet?
Anette heter egentligen något annat.