Uppdragen att bevaka Kalmar FF:s matcher var de värsta. Tidningen Barometerns
fotograf Jan Nordström smög undan och kräktes inne på Fredriksskans. Så
laddad var den fotbollsmiljö som han många år tidigare flytt från.
När han var tonåring såg vägen mot en elitkarriär ut att ligga öppen. Jan
Nordström var en av Värmlands mest lovande målvakter. Han tillät ingen att
se hur han egentligen mådde. I dag har han inga problem att förklara vad som
blev så fel i mötet mellan honom och fotbollskulturen från uppväxtåren.
– Jag gjorde det jag trodde att en kille var tvungen att göra. I lagen jag
spelade skulle en kille fostras att bli hård genom att vara hård. Sedan jag
var barn har jag alltid varit en som funderat mycket, känt mycket. Men den
osäkerheten fick jag inte visa. Det trycket kom från många håll: skolan, en
del kompisar och vissa ledare i fotbollslagen. För mig var det förödande.
Känslosamme Jan Nordström fick av tidiga flickvänner veta att han
”borde vara lite tuffare”. Under många år försökte han passa in i en
mansroll som inte var hans. Den stora förvirringen har gett honom år av
identitetskris. Ätstörningar, djupa depressioner, självmordsförsök.
Trots det valde han att inleda samarbetet med Kalmar FF, det som till slut
blivit boken ”Tillsammansheten”. Genom Barometern hade han lärt känna
tidningens krönikör och Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström. Han hade till
och med vågat berätta för honom om sitt stora mörker.
Insläppt som dokumentatör i det allsvenska lagets innersta möts han av en
fotbollsverklighet han inte trodde kunde existera.
– En av de allra första bilderna jag tar är en där Emin Nouri står och kramar
om Daniel Sobralense. Alla mina fördomar, om att här är det så macho, de
bara försvinner. Det finns kramar och närhet i allt, inte bara när de gör
mål.
Jan Nordström vet inte hur det ser ut längst in i andra allsvenska
lag. Ändå tror han att Kalmar FF visar en ny väg för hur vuxna män kan ta
hand om varandra inom ett lag.
– Jag tror att det har mycket att göra med Nanne Bergstrand och Henrik
Rydström. På genomgångarna är det livet man pratar om, att finnas för
varandra. De är ledarna och de sätter stämningen, det börjar med de två.
Lagets öppenhet, alla känslor som återvänder. Det slutar med ett stort
bakslag. ”Plötsligt känner jag att overkligheten börjar bli verkligheten.
Jag berättar för Henrik Rydström vad som håller på att ske. Att Männen med
mörkret är nära”, skriver han i boken.
Det sista han minns är hur han tar kamerorna för att åka till en av lagets
eftermiddagsträningar. Han försvinner in i en psykos, fångas upp av vänner,
men missar viktiga bilder av flyttens sista fas. Nu har jag varit svag igen,
tänker Jan Nordström. Vid premiärmatchen mot Djurgården den 11 april 2011 är
han tillbaka, men vågar inte gå in. Inte förrän Nanne Bergstrand fångat upp
honom med en stor kram.
Så blev ”Tillsammansheten” en bok där Jan Nordströms flytt ut ur mörkret
sammanfaller med Kalmar FF:s byte av arena. Beröringens kraft är central
både för laget och för honom.
– Att bara lägga en hand på en axel, en arm runt någon, och mena det, kan
betyda så otroligt mycket. För mig själv har beröringen räddat mitt liv, som
en annan gång när jag låg inlagd med en psykos, när vårdaren Mats satt och
höll min hand. Ibland har närheten räddat mig mer än orden.