Patrik: Jag förstår inte vad som menas med "vuxenvärlden"? Jag är långt ifrån vad som kan tolkas som vuxen då jag är en brony, spelar dator, Nintendo fanboy, läser serier och så vidare. Men jag deklarerar, jobbar heltid, betalar räkningar, har lägenhet och så vidare. Jag förstår alltså inte vad skillnaden skulle vara? Har jag tagit mig in i din tolkning av vuxenvärlden?
Karin Enqvist: 
Hej Patrik. Det är en bra fundering du har kring när man är vuxen. Förr var det tydligare markeringa på överångar tex första kostym vid konfirmationen var ett steg. Idag har pappan som följer sonen till dagis kanske samma klädsel som t-shirt, jeans och gympadojor. Han lämnar på dagis sedan går han till jobbet som konsult på datafirman. Jag tycker att det låter som det du beskriver kring dej skulle jag säga är tecken på att vara vuxen. Du har en tillvaro som du själv hanterar med allt från jobb, betala räkningar boende osv. Att spela dator, läsa serier mm är möjligt oxå som vuxen.
12:59, 15 augusti 2012
karin j: Hur hantera datormissbruk (spel, facebook, hänga framför datorn) hela nätterna, uppstigning efter 13. Inget ansvar för mathållning, kläder, ekonomi, lever på föräldrar, 23 år, initiativlös. Finns möjlighet att starta samtalsgrupper för dessa ungdomar i Lund?
Karin Enqvist: Hej Karin.
Jag kan inte svara på din konkreta fråga kring möjligheten att starta samtalsgrupper i Lund eftersom jag arbetar i Sthlm men det iden är bra då det är en hjälp för många att gå i grupp. För en del är det svårt att initialt tänka sej att gå i grupp för det käns omöjligt att prata med andra om sin situation men hos de allra flesta finns en längtan efter att dela med andra och att känna igen sej själv hi andras berättelser hjälper. Det finns ofta inte någon självklar instans för gruppen ungavuxna att vända sej till för att få hjälp. Vuxenpsykiatrin är mer riktad till de som har diagnos. Jag tycker ändå att du kan vända dej ditt och lyssna om de känner till vad Lund har för verksamheter att erbjuda. Ibland kan privata aktörer ha startat upp bra verksamheter.
13:06, 15 augusti 2012
My: Och vad är det tänkt att man som ungdom/nästan vuxen med en färdig yrkesinriktad högskoleutbildning samt söker jobb över hela landet men inte får napp skall göra...?
Karin Enqvist: Hej My
Det är såklart en jobbig situation och jag kan tänka mej att det känns helt hopplöst. Men, ge inte upp! När man minst anar det kan öppningar visa sej, ibland från oväntat håll. Ibland kan det vara nödvändigt att söka lösningar temporärt. Lycka till!
13:10, 15 augusti 2012
mamma: Hur stöttar man en 19 åring bäst som valt att studera väldigt långt hemifrån men nu ändå får lite panik och helst bara vill" fly "hem igen?Men inser att det inte heller hjälper något .
Karin Enqvist: Hej
Det är ofta så att fast man kan ha längtat och varit helt säker på valet att flytta iväg för att plugga så känns det annorlunda då man väl är där.Som mamma får vi stå ut med längtan och tvivel och ibland hopplöshet och försöka stötta i att det är ok att känna som 19åringen gör och att stå för tron och hoppen att det kommer att förändras. Kanske vi som förälder kan bistå i att se nyanser i tillvaron som kan lätta upp då paniken kommer. Jag vet föräldrar som för att stötta har rest till sina unga vuxna på besök under perioder och då försökt hjälpa till att göra sammanhanget lite större för sina unga - tex kolla in andra delar i stan - vad det finns för intressen att utforska.
13:16, 15 augusti 2012
anonym: Men vad är det som gör att Ungdomarna beter sig såhär ? är det för att dom har fått för mycket av föräldrarna , tex att föräldrarna betalar körkort och andra massa saker, betalar deras skulder, kämpar för sina barn. och då tänker jaha, jag har mina föräldrar dom gör alllt för mig, jag slipper tänka
Karin Enqvist: Hej
Det tror jag är en för enkel förklaring men visst behöver vi frustration och utmaningar för att kunna utvecklas i livet. Många jag träffar uttrycker att de känner en stark press på att lyckas och de är skräckslagna för att inte komma dit. Föräldrarna i sin goda intention att hjälpa kanske oxå byggt på detta med de gjort allt och nu ska du ordna resten själv. Då blir det inte så lätt att navigera då du ska ta över rodret i livet själv. Vi behöver erfarenheter av att kunna hantera utmaningar i livet.
13:23, 15 augusti 2012
Stamfar: Curlingen, daltandet och "tycka synd om mig själv-tänkandet tar aldrig slut. Hur gick utvecklingen åt detta hållet?
Karin Enqvist: Hej!
Jaa, hur gick det så här? Kan en del vara att många har möjlighet att hjälpa och underlätta idag på annat sätt än tidigare och tänker att vi vill göra allt för att hjälpa våra unga - men det ibland blir lite fel på vägen. Kanske vi undviker konflikter. Kanske det inte alltid är ett daltande och curlande utan mer komplicerat än så. Det som tycks som daltande kanske är ett nödvändigt förhållningssätt som på längre sikt kan vara till hjälp. Jag tänker tex på de unga vuxna som kämpar med ett dåligt mående och anklagar sej själva för att inte alls duga och vara värda något. Där är sällan hårda tyglar och ryck upp dej uppmaningar till hjälp utan tvärtom.
13:29, 15 augusti 2012
Ann: Är det ok att en 13 åring är uppe och sitter vid datorn och chattar hela nätterna och sover bort hela sommarlovet?
Karin Enqvist: Hej Ann
Jag skulle ju önska att 13 åringen hade en vardag under sommarlovet som erbjöd andra aktiviteter. Jag tror att som förälder är det viktigt att vara med och reglera med tider för vi behöver hålla en juste dygnsrytm och vi behöver ett vardagshäng med vänner och familj. Så, sova bort hela lovet låter lite trist. Det är ju kul att ha lite att berätta om då man träffar kompisarna igen. Jag skulle försöka prata med 13åringen om min oro som mamma och hur jag funderar kring läget. Inte pressa mej in i frustration utan hitta ingångar för bra snack och kul grejer som alternativ
13:34, 15 augusti 2012
arbetssökande: Hej Karin! Jag är snart 22 år och är studerande på distans men jag har snart varit arbetssökande i 2 år utan något vidare resultat. Det flödar en hopplöshet i mitt liv just nu och vet inte vad jag ska behöva göra för att få resultat.
Karin Enqvist: Hej
Låter tufft! Har du någon du kan prata med? Då det känns hopplöst eller flödar hopplöshet tänker jag att det är viktigt att prata med andra. Det är lätt att det också blir mer av jobbiga känslor och då blir det svårare att se möjligheter. Det är lätt att bli vi börjar leva ett liv där vi handlar så att vi bekräftar att det är hopplöst. Så försök prata med någon eller fler - räcker det inte med vänner så sök dej till tex en ungdomsmottagning - det brukar vara ok att gå tills man är 23. Ge inte opp!
13:39, 15 augusti 2012
Marianne: Vad gör man med en s.k vuxen pojke som precis har tagit studenten och har fått en diagnos Social fobi,gått på Bup i 2 år, som inte får tummarna loss att gå vidare. Han har detta sista år sagt att han är homosexuell, och sökt kontakt via nätet med andra homosexuella. Men han har ingen energi .Hjälp
Karin Enqvist: Hej Marianne
Har du pratat med honom om din oro för hans energilöshet? Är han deppig? Börja annars där med att prata med honom om dina tankar och känslor. Hur är det för honom att han berättat att han är homosexuell? Kolla om han vill ha någon att prata med - i alla fall prova. Finns det RFSL där ni bor ? Ring annars ungdomsmottagningen och rådfråga dem om hjälp vidare. Lycka till!
Har du fler frågor och funderingar efter chatten?
Kontakta Karin Enqvist på hennes hemsida.