Chatt med Kim Granvik

Kim Granvik: Ja, biologiskt sett är jag kvinna. Det finns naturligtvis de som biologiskt sett är en blandning, men för mig ligger blandningen endast i vad jag själv upplever. Man kan prata om fyra typer av kön: biologiskt, juridiskt, självupplevt, och socialt (det andra uppfattar en som). Oftast är alla fyra desamma, men för transpersoner stämmer de inte överens (och blandningen kan vara nästan vilken som helst), vilket blir jobbigt på många sätt.
Jag pratar i regel inte om mig själv i tredje person, men jag brukar be människor i min omgivning (om det inte är någon jag träffar väldigt tillfälligt) att säga "hen" när de pratar om mig i tredje person.

15:01, 30 januari 2012

Kim Granvik: Jag har fått terapeutiskt stöd från RFSL Rådgivningen, som har personal med bra hbtq-kompetens. Jag har hört flera skräckhistorier om transpersoner som sökt samtals-hjälp på ungdomsmottagningen och liknande och fått ägna två till tre samtal åt att trans-utbilda sin terapeut innan själva hjälp-samtalandet kunde börja. Jag upplever att transkompetensen inom vården är mycket låg och därför rekommenderar jag starkt RFSL Rådgivningen. Det bästa stödet har jag dock upplevt av likasinnade; man behöver känna bekräftelsen av att "jag är inte ensam." Tyvärr är träffpunkterna för transpersoner som behöver just den här typen av stöd nästan obefintliga, men RFSL Ungdom är alltid ett forum man kan vända sig till i hopp om att träffa likasinnade eller bara känna en allmän acceptans och bekräftelse.

15:06, 30 januari 2012

Kim Granvik: Självklart "vet" jag inte hur det känns att vara man - precis som jag inte "vet" hur det känns att som biologisk kvinna känna sig bekväm som kvinna.
Du skulle likagärna kunna fråga en transexuell "Hur vet du att du tillhör könet motsatt det du är född med?" Jag vill påstå att det är fullkomligt omöjligt att förklara hur man som trans-person känner sig. För mig (och för de flesta andra transpersoner, föreställer jag mig) handlar det mycket om att inte trivas i sin egen kropp.
Men att tillhöra ett kön handlar både om hur man trivs i sin kropp, hur man upplever sig själv, och hur man beter sig och lever upp till de förväntningar samhället har på att någon med ett visst kön ska vara. Personligen tror jag att vad som är "manliga" respektive "kvinnliga" egenskaper är till mycket stor del skapat av samhället (och varierar från kultur till kultur). Men även en person som, till exempel, är biologisk man och upplever sig själv som man kan uppvisa kvinnliga egenskaper - utan att det gör honom mindre till man. I slutänden kommer det hela ner till ens egen känsla; den kan aldrig vara fel, men oftast kan den heller inte förklaras så att en annan kan förstå den.

15:15, 30 januari 2012

Kim Granvik: Att vara trans innebär för det mesta att man inte definierar sig med det biologiska kön man är född med (om man inte är transvestit, vilket bara innebär att man tycker om att klä sig i kläder som traditionellt sett bärs av motsatt kön).
En person som inte är trans kallas cis och är alltså en person som identifierar sig med sitt biologiska kön. Majoriteten av alla människor är cis-personer.

15:18, 30 januari 2012

Kim Granvik: Jag känner igen mig i det du säger. Oftast finns det inget enkelt sätt att förklara - det beror mycket på de andra personernas förkunskaper. Har de du pratar med inga förkunskaper alls kan det vara svårt och tyvärr finns det inga genvägar. Välj själv hur mycket du vill och orkar berätta.

15:23, 30 januari 2012

Kim Granvik: Tja, egentligen är det väl det du själv säger som är viktigast. Själv tycker jag att det är viktigt att respektera vilket namn och pronomen personen vill bli kallad. Det värsta - enligt mig - du kan göra är att börja någon utläggning i stil med "Jag har ingenting emot sådana som du. Det är helt okej. Jag respekterar dig för den du är" eftersom vi vill att det ska vara så självklart att "det är okej" att det inte ska behöva sägas. Men som sagt: respektera önskat namn och pronomen - resten är nog väldigt individuellt.

15:28, 30 januari 2012

Kim Granvik:

Transpersoner är sen den förste januari 2009 inkluderade i anti-diskrimineringslagen; det är numera olagligt att diskriminera personer i Sverige på grund av könsöverskridande identitet och/eller uttryck. Detta hindrar tyvärr inte att vi blir illa behandlade - för att inte säga exkluderade.
Jag tycker att en av de värsta exkluderingarna av "tredje-kön-personer" ligger i tvånget att vara registrerad som man eller kvinna (och vilket man är registrerad som syns i personnummret). Många internet-sajter - bland annat flera jobb-söknings-sajter, men också dejting-sajter - kräver att du uppger om du är man eller kvinna för att du ska kunna registrera sig. Det är lätt att säga att det väl inte spelar så stor roll; så länge du själv vet vad du är så har det väl ingen betydelse vad som står i ditt pass, vad den näst sista siffran i ditt personnummer är, och vad du uppger att du är när du söker jobb. Men för mig, och många andra, är det inte så enkelt, eftersom det känns som om hela samhället med detta säger "du kan inte vara det du är" - ja till och med "du existerar inte."

15:42, 30 januari 2012

Kim Granvik: Jag tog namnet Kim en månad innan jag fyllde 20, för att det är ett namn som de flesta känner igen som könsneutralt och jag ville ha ett namn som stämde överens med min könsidentitet.

15:45, 30 januari 2012

Kim Granvik: Det beror väl på vad som menas med en negativ kommentar. Jag kan inte minnas att jag någon gång fått direkt nedlåtande kommentarer. Däremot känns det jobbigt när jag kommer ut för människor som inte vet något alls om tredje kön (som jag ibland kallar min könstillhörighet) och dessa människor reagerar med att verka besvärade för att de, förmodligen, upplever det som om jag rubbar hela deras världsbild. Jag kräver inte att någon ska kunna förstå och leva sig in i hur jag upplever mig själv (precis som jag hoppas att en cis-person - icke-trans, alltså - inte kräver att jag ska kunna sätta mig in i hur det känns att vara cis), men det känns jobbigt när människor vägrar att acceptera att det finns personer som inte upplever sig helt som man eller som kvinna. De känns som om de säger att jag inte finns, eller att det skulle vara något fel i det jag känner.

15:58, 30 januari 2012

Kim Granvik: Som jag ser det finns det två "läger" av människor som använder "hen." Det är dels de som jag själv, som använder "hen" om personer som inte identifierar sig med "hon" eller "han." Och så finns det de som använder det om alla människor för att sudda ut könsgränser. Jag tror att det är den där andra gruppen som många stör sig på och blir upprörda över, och det är nog (tyvärr) också den som syns mest. Personligen tycker jag absolut att män och kvinnor ska få finnas kvar; om till exempel en kvinna känner att hennes könsidentitet är en viktig del av henne så ska detta respekteras genom att hon får uttrycka sin kvinnlighet på vad sätt hon vill och bli omtalad med "hon." Jag är inte ute efter att sudda ut några gränser; jag vill bara att det blir allmänt kännt och accepterat att alla inte passar innanför de ramar samhället har idag vad gäller kön och könsroller.

16:07, 30 januari 2012