MALMÖ.. 71-åriga Eva Schening och 73-årige Lars Hallberg har lärt känna
varandra via en av Sveriges pensionärers lokala föreningar (SPF) där Eva är
ordförande och Lars styrelsemedlem. Dessutom bor båda på Annebergsgården,
ett seniorboende för personer över 55 år, med sina respektive.
– Det är trevligt här! Vi anordnar en hel del aktiviteter med föredrag och
festligheter, säger Lars Hallberg, som jobbade på Kockums i 48 år före
pensioneringen.
Eva Schening sitter med ett glas vatten i handen. Hon har precis varit och
sjungit med pensionärskören.
– Jag tog i så jag nästan blev hes, säger hon och skrattar.
Båda har drabbats av krämpor. Det är något de tvingats lära sig att acceptera.
Liksom att framtiden är begränsad.
– Det känns svårt ibland, säger Eva Schening. Det finns ju så mycket kvar jag
vill göra. Vi har en stuga i skärgården, ibland när vi åker därifrån tänker
jag att det kanske är sista gången vi orkar åka dit. Då kan ångesten komma
över mig.
Lars Hallberg har problem med sina höftleder och har fått sluta spela tennis
och använda cykeln han införskaffade när han gick i pension.
– Det är synd, säger han. Nu är det mycket jag skulle vilja göra men inte kan.
Jag längtar mycket efter att resa. Berlin är en stad jag älskar och gärna
hade besökt en gång till.
Han tycker att det var lagom att gå i pension vid 65 år. Men anser samtidigt
att den som vill ska få fortsätta att jobba.
Eva Schening jobbade som avdelningschef på ett äldreboende i tio år innan hon
gick i pension. Hon hade gärna fortsatt att arbeta några år till.
– Jag har många idéer och håller mig fortfarande uppdaterad genom att läsa
vetenskapliga artiklar, säger hon.
Musik för dementa intresserar henne mycket.
– Jag skulle kunna tänka mig att fungera som en referensperson och bidra med
mina erfarenheter, säger hon. Det är synd att man inte har något att säga
till om efter pensioneringen.
Eva Schening och Lars Hallberg tycker att det är viktigt att ha en god kontakt
med barn och barnbarn.
– Det gör att man håller sig ung och känner sig mer levande, säger Eva.
Hon träffar sina minst en gång i veckan och tycker att de har en bra kontakt.
– Men jag önskar att det hade funnits mer tid att sitta ner och prata på
riktigt, säger hon. Jag skulle vilja visa i ett album och dela med mig av
mina erfarenheter lite mer.
– De enda som egentligen frågar mig om direkta råd är några yngre före detta
kollegor som jag håller kontakten med.
Lars Hallberg har barnbarn i övre tonåren. De ringer ofta för att diskutera
olika saker.
– Det kan faktiskt handla om allt i livet, från vad de ska plugga till
praktiska detaljer om resor till exempel, säger han. Jag har själv rest
mycket tidigare. De pratstunderna är mycket värdefulla.
Att titta på tv är varken hans eller Evas favoritsysselsättning. Anledningen
är utbudet.
– Det finns inga bra program för äldre, säger Eva Schening. Dessutom skulle
jag vilja se fler äldre programledare. Den enda jag kan komma på är Arne
Weise.
Lars Hallberg nickar instämmande.
Båda två har dator hemma. Ändå reagerar de på att detta ofta tas som en
självklarhet. På föredrag och i studiecirklar hänvisas nästan alltid till
e-postadresser och webbsidor.
– Det är samma sak när man lyssnar på radio eller tittar på tv, det är ju synd
eftersom många äldre inte har dator, säger Lars Hallberg.
Tror ni att det var lättare att vara gammal för generationen före
er?
– Nej, egentligen inte, säger Lars Hallberg. Enda skillnaden i så fall tycker
jag är att vi uppfostrades att visa äldre mer respekt. I dag kan man bli
omsprungen av ungdomar i busskön trots att man stått och frusit i den där
kön en lång stund. Jag ångrar att jag inte rådfrågade äldre mer när jag
själv var ung.