De ser alla sidor av livet

Inpå Livet.

Hur mår vi? Hur står det till med oss just här, just nu?

Ingen lär veta svaren bättre än människor som jobbar med människor.

Så vi ställde frågan till ett dussin sådana. Och fick svar som sammantaget ger en del att tänka på om hur vi människor har det, vill ha det och borde ha det.

I Sverige. I februari. 2012.

Paul Juhlin, 37 år, yttre befäl, polisen, Malmö:

– I mitt jobb är det lätt att bilden blir mörk. Det finns mycket positivt också, många bra människor. Men i Malmö ser man många baksidor, det går inte att hymla med. De sociala kontakterna är inte vad de har varit, vi är längre ifrån varandra. Man sköter sitt eget och struntar i andra. Man kan önska att de tusentals som nyligen demonstrerade för ett fredligare Malmö själva tog ansvar, gör vad de kan när de ser något som händer, ringer polisen och stannar på platsen. När man kommer fram till en händelse och ingen har sett något blir man beklämd. Malmö är oerhört segregerat, enligt min bild. Rotlösheten har vuxit, framför allt bland de unga. Allt ska gå snabbt, lätt, det finns få visioner, framför allt inga där det ingår motstånd som man måste kämpa sig igenom. Men det finns samtidigt mycket gott, absolut.

Aina Hagström, 52 år, diakon, Slottsstadens församling, Malmö:

– Samhället har hårdnat och klyftorna har ökat. Det är definitivt min bild. Många har fått det bättre. De som har haft det dåligt har fått det sämre. Man ska vara stark och produktiv i dag, annars hamnar man i marginalen. Till mig kommer alla sorter. Också de som utåt lever väl kan hamna i situationer som gör dem sköra – skilsmässa, sjukdom, arbetslöshet. Många äldre kan ha problem med ekonomin eller helt enkelt vara ensamma. Tidigare jobbade jag i Västra Skrävlinge församling, bland annat Rosengård. Där har de flesta sociala kontakter även om nöden kan vara stor. Här i Slottsstaden finns människor utan släkt som bryr sig eller annat än möjligen ytliga bekanta. Jag möter också ensamma mammor som ber om hjälp till mat åt barnet. Fattiga har blivit fattigare, det är tydligt. Det märks inte minst kring jul.

Patrik Takacs, 21 år, tågvärd på Pågatågen:

– Jag märker stor skillnad på hur folk mår mellan sommar och vinter. På sommaren utstrålar människor mycket glädje. Är tåget försenat sätter de sig och solar. Nu har folk mycket kläder, är deppiga och tycker det är kallt. De blir irriterade när tåget är sent, främst de mellan 30 och 50 år. En del kan vräka ur sig allt möjligt om att de har haft en dålig dag. Jag tror att man kan påverka hur folk mår som tågvärd. När man gör utropen och säger "välkomna ombord" så ska man göra det med ett leende. Det händer att folk vill prata av sig. Då låter jag dem göra det och säger att jag förstår dem. Under januari har det varit lugnt på helgkvällarna, men visst finns det de som ska ut. De är glada och positiva för det mesta. Många ska på skidsemester. När jag frågar folk som varit ute och rest om de haft det trevligt och var de varit tycker de det är kul att berätta.

Torbjörn Karlsson, 50 år, barmästare, restaurang Brogatan, Malmö:

– De sociala medierna har fått folk att bete sig delvis annorlunda på krogen numera. Det kan komma in ensamma människor som sitter på rad för sig själva och tittar i sina respektive telefoner. Förr började ensamma gäster här ofta prata med varandra i stället. Nuförtiden dricker folk på ett annat sätt: för tio-femton år sedan var det en stor stark, nu kan gäster börja diskutera ölsorter kvart i två en fredagskväll. De kan mer om whisky och öl. Konjunktursvängningar märks inte så mycket här - folk som går hit ställer in alpresan i stället för krogbesöket om de har det lite kärvare. Att många fått det bättre märks till exempel på att det är fler som beställer annat än dagens på luncherna. Våra gäster är rätt nöjda med livet, men visst får vi höra en del "min fru förstår mig inte" och sådant över bardisken, som det alltid har varit.

Farideh Ghaebi Azar, 60 år, tobakshandlare, Malmö:

– Människor är stressade, och numera är de rädda också. De känner sig inte trygga i Malmö, inte jag heller. De här skjutningarna har påverkat folk, det är flera av mina äldre kunder som inte vågar gå ut när det blivit mörkt. Malmö har ändrats så mycket. Däremot verkar det som att inställningen till invandrare inte har ändrats särskilt mycket under de 25 år jag har bott i Sverige. Jag märker inte mycket av det själv, men jag hör mycket. Folk kan väl få ha vilken hudfärg och vilket utseende som helst, tycker jag. Men det är inte bra när olika människor inte blandar sig utan håller sig till sina egna. Så har min familj aldrig gjort. Och vi har jobbat. Men numera verkar folk inte vilja handla i småbutiker, de bara åker till stormarknader. Det säger alla som har egna affärer häromkring. Risken är att det bara blir stormarknader kvar.

Ola Åström, 53 år, SOS-operatör, Malmö:

– Vi hanterar urakuta, beständiga saker som trafikolyckor, bränder och hjärtinfarkter. Men vi pratar också med många människor som vi hänvisar till andra instanser. Det finns en påtaglig brist på kunskap bland unga människor om vad som är ett vanligt sjukdomsförlopp. Man ringer 112 om man har halsfluss eller maginfluensa och är orolig för att det är något farligt. Väldigt många är ensamma och vill ha någon att prata med. Många mår psykiskt dåligt. Nattetid kan vi koppla om till jourhavande präst. Behovet är stort, men eftersom verksamheten bygger på privata och ideella initiativ är tiderna tyvärr begränsade. Det vore också bra med en jourhavande medmänniska utan religiös vinkling i ett mångkulturellt samhälle som det vi lever i nu. Här finns en brist.

Ingmari Cato, 49 år, kurator, Frans Suells och Jörgen Kocksgymnasierna, Malmö:

– Allt för många elever har tappat hoppet. De hör om arbetslösheten bland unga, och hör man det för mycket tror man på det och undrar vad det är för mening med att gå tre år här. Det är svårt att plugga om man inte har något mål. Men går man inte igenom gymnasiet är det svårt att komma någonstans. Somliga tror på snabba klipp, att man inte behöver arbeta sig uppåt utan kan gå direkt till välbetalda jobb. De påverkas av reklam och samhället som säger att man ska konsumera och ha prylar, men vem kan det med ett studiebidrag på 1 050 i månaden? Det blir fler elever som har föräldrar med tuff ekonomi och vill ha hjälp att söka extrabidrag för att klara sig. Vad jag märker annars är att allt fler sover för lite, sitter framför datorn på nätterna och orkar inte med skoldagen. De straffar ut sig själva, liksom.

Tipsa oss!

Har du egna berättelser eller förslag på människor och ämnen vi bör skriva om så är du välkommen att e-posta maria.werner@sydsvenskan.se.

Författare: Maria Werner
Publicerad 6 februari 2012 11.55
Uppdaterad 6 februari 2012 11.55

Inpå Livet
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu