Bland kaffekoppar och kakfat ligger några av breven utspridda. Viola och Gunnar Broman, 74 och 84 år, ger varandra ett snabbt leende. Sedan börjar Viola Broman berätta:
Breven, hur många som helst, började Viola Broman inte läsa ordentligt förrän tio år efter att de postats. Hon levde då med sina barn och deras pappa, i ett äktenskap som inte fungerade. Under tio år, 1967 till 1977, läste hon breven, som hon förvarade i en låda i sovrummet. Sida upp och sida ner av inlevelsefull längtan: ”Det måste vara dig jag väntat på i alla dessa år.”
– Jag har gått miste om allt, om livet, minns jag att jag tänkte när jag satt där med breven.
De kom från Gunnar Broman, mannen hon hade en kärleksrelation med när hon var 20 och han 29. Viola Broman bodde då i Trelleborg, 1957, och jobbade extra i telefonväxeln, som alla lokala samtal kopplades genom. En dag bad regissören Lars-Magnus Lindgren, som var i stan för att spela in en reklamfilm, att hon skulle ringa upp en vän till honom i Stockholm.
– Han sa att jag skulle skoja med hans vän. Så det gjorde jag, och sa att jag hette Monika och stod utanför hans port.
Det var inledningen på två års passion. Först över telefon, sedan, efter att Viola Broman hade mottagit en vit plånbok med biljettpengar med posten, också fysiskt.
– Jag blev nyfiken direkt. Jag bara visste att det här var hon, säger Gunnar Broman.
Men de var olika. Han var en världsvan akademiker, kompis med en rad kändisar och hade haft många kvinnor före Viola. Hon var ung, bodde hemma och hade inte hunnit ta många steg in i vuxenvärlden.
– Jag tror att det blev för mycket för mig. Jag kunde inte riktigt hantera det, och drog mig ur, säger Viola Broman.
Det är nu som Gunnar Broman skriver breven.
– De tre första sidorna av det allra första brevet handlar om mina bröst. När jag läser dem nu tycker jag att det är helt fantastiskt, det är så vackert skrivet. Men då var jag inte mogen. Jag kunde inte ta det.
Gunnar skrev breven för att övertala Viola att komma tillbaka till honom. Men hon svarade aldrig.
Förrän tjugo år senare.
– Jag satt och tittade på ett frågeprogram på tv där en vän till Gunnar nämndes vid namn. Då bestämde jag mig, säger Viola Broman.
Hon lyfte luren. Han svarade.
– Innan jag ens sagt mitt namn sa Gunnar ”Det är Viola! Är du gift?” Jag höll på att svimma.
Viola Broman håller fram guldhjärtat hon har i en kedja om halsen. 14 och 18 februari står det, inristat i hjärtat.
– Jag ringde 14 februari, 18:e träffades vi.
– Vi sågs i Köpenhamn. Jag bokade en svit och ett enkelrum för säkerhets skull. Och champagne, rysk kaviar och ett fång rosor. Jag var så full av spänning, säger Gunnar Broman.
Förälskelsen slog till direkt, ännu en gång. Fram till midnatt satt de på hotellrummets golv, drack och pratade.
– Jag visste det hela tiden. Hur jag kunde veta att det var Viola som var kärleken för mig kan jag inte svara på. Jag kände det från första stund, säger Gunnar Broman.
Nu har det gått 35 år sedan de blev ett par igen. De har hunnit bo i Stockholm och Brantevik och sett varandras barn växa upp. Viola Broman har arbetat med försäljning av diagnostika och Gunnar Broman som copywriter, han är bland annat idékläckaren till varumärket Absolut Vodka. Och varenda natt sedan de sågs i Köpenhamn har de delat på ett stort, gemensamt täcke.
Viola Broman letar upp det allra sista brevet hon fick av Gunnar, skrivet nyårsnatten 1959, och läser högt: ”Nu ska jag bara avsluta det här året med att glömma dig. Det kommer att ta många år innan du förstår att det är du och jag som är ämnade åt varandra.”
De kysser varandra, på den lilla plätten utanför parets radhus, som täcks av plastgräs för att de ska slippa klippa det.
– Jag har försökt hitta maskrosor i plast. Jag skulle vilja ha det utspritt över gräsmattan, säger Gunnar.
– Jag känner mig som världens lyckligaste och det har jag gjort ända sedan den dag vi träffades igen, säger Viola Broman.