Det var ett skånskt bröllop på Heleneholms slott i Malmö den där sommardagen
2009, då Daniel och Karin blev herr och fru Wigren. Inte fullt lika skånskt
var frieriet ett år tidigare uppe i Seoul Tower.
– Innan vi åkte till Sydkorea hintade jag till Daniel om att Seoul var ett bra
ställe att förlova sig på. Sedan sa jag till honom att om han inte slog till
skulle jag göra det, säger Karin Wigren.
I tornets restaurang med 360 graders utsikt över staden friade Daniel Wigren.
– Karin hade som krav att vi skulle ha ett år på oss att planera bröllopet.
Med facit i hand var det nog lika bra, säger han och minns alla
förberedelserna.
Både 27-åriga Karin och 32-årige Daniel är adopterade från Sydkorea. Det var
också där de träffades.
– Egentligen sågs vi i Göteborg redan 2006, men då hände inget mellan oss,
säger Karin Wigren.
Det var istället ett år senare som det klickade till, när adopterade
sydkoreaner från hela världen samlades i Seoul. Under en tredagarsutflykt
hamnade de bredvid varandra på bussen.
– Jag minns att du satt längst bak bland de coola kidsen. Jag kände inte så
många på bussen men jag kände igen dig från Göteborg året innan, säger Karin
Wigren.
Efter bussutflykten bodde de på ett hotell i Seoul och där fanns det mer tid
för att lära känna varandra.
– Vi smög runt som tonåringar och försökte hamna bredvid varandra så mycket
som möjligt, säger Daniel Wigren.
– Men i efterhand har de andra som var med sagt att det var ganska uppenbart
vad vi höll på med, säger Karin Wigren.
Den näst sista kvällen gick de ut på en nattklubb för att avrunda konferensen.
– Karin tog mig i handen och sedan släppte jag den aldrig, berättar Daniel
Wigren.
Sedan dess har de blivit sambor i Malmö, gift sig och börjat planera för
framtiden. Att de är adopterade från samma land ser de som en fördel.
– Vi har samma tankar kring att vara adopterad och vi har båda vuxit upp i
villaområden utanför en storstad. Det skapar speciella känslor som är svåra
att förklara för andra. Det behöver vi inte göra sinsemellan, säger Daniel
Wigren.
Deras familjer reagerade inte på att de presenterade en partner som också var
adopterad.
– Våra föräldrar har ju alltid haft sydkoreanska barn. För dem var det nog
ganska naturligt att det kom in en till i familjen, säger Daniel Wigren.
Men när de går på stan tillsammans betraktas de sällan som svenskar.
– Det känns lite som att folk förutsätter att vi är turister eller hitflyttade
kineser som jobbar på en kinarestaurang, säger Karin Wigren.
En del adopterade undviker att synas på stan med andra adopterade för att
slippa konfronteras med detta. Karin och Daniel Wigren har varit med om att
bli kallade för ”kinesjävel” eller ”tjing tjong” av främmande människor.
– Man vänjer sig. Ett tag tyckte jag att det var jobbigt att många reagerade
på det här sättet. Nu kan jag ta det annorlunda. Men om det händer flera
gånger på en dag blir jag bara så trött, säger Karin Wigren.
Även om somliga betraktar dem som ett asiatiskt par känner de sig som
svenskar. Som många andra nygifta par i trettioårsåldern har de börjat
planera för framtiden. Minst två barn ingår i planen.
– Jag har tänkt lite på att de kommer att se ut som koreaner. Det kan nog ta
lång tid att förklara för dem varför det är så och varför de ser annorlunda
ut än sina mor- och farföräldrar, säger Daniel Wigren.
– Jag tror att det blir som för oss. Jag har alltid vetat att jag är adopterad
och därför tror jag att det kommer att kännas naturligt för dem, säger Karin
Wigren.
Visar det sig att de inte kan få biologiska barn vill varken Karin eller
Daniel adoptera.
– Jag vill ha egna barn. Just nu kan jag inte se att jag kan knyta an till ett
adoptivbarn, säger Karin Wigren och fortsätter:
– Men jag är självklart glad och tacksam för att mina föräldrar inte
resonerade så när de adopterade mig och mina syskon.
Eftersom både Karin och Daniel har kontakt med sina biologiska familjer
planerar de att ta sina framtida barn till Sydkorea.
– Jag hoppas att det kommer att kännas naturligt och att barnen får en bra
relation till Sydkorea. Förhoppningsvis kommer våra koreanska familjer att
se dem på samma sätt som de ser på sina andra barnbarn, säger Karin Wigren.
Båda två tycker att det är viktigt att de framtida barnen känner en anknytning
till landet där deras föräldrar är födda. Men lika betydelsefullt är att de
känner sig hemma i Sverige.
– Det finns svenskar med invandrarbakgrund som får barn tillsammans med
etniska svenskar och så finns det adopterade som får barn med etniskt
svenska. Vi är två adopterade som får barn tillsammans, säger Daniel Wigren.
En stor del av Karins och Daniels identitet ligger i svensk livsstil. Att
komma hem från jobbet, spela tv-spel och laga middag tillsammans eller att
gå på mellandagsrean och unna sig fredagsmys.
Det råder inga tvivel om att deras framtida barn kommer att bli en del av det.
– Den enda skillnaden gentemot andra barn är att en del av deras historia
utspelar sig i ett annat land, konstaterar Daniel Wigren.