De vill själva inte adoptera

Det var ett skånskt bröllop på Heleneholms slott i Malmö den där sommardagen 2009, då Daniel och Karin blev herr och fru Wigren. Inte fullt lika skånskt var frieriet ett år tidigare uppe i Seoul Tower.

– Innan vi åkte till Sydkorea hintade jag till Daniel om att Seoul var ett bra ställe att förlova sig på. Sedan sa jag till honom att om han inte slog till skulle jag göra det, säger Karin Wigren.

I tornets restaurang med 360 graders utsikt över staden friade Daniel Wigren.

– Karin hade som krav att vi skulle ha ett år på oss att planera bröllopet. Med facit i hand var det nog lika bra, säger han och minns alla förberedelserna.

Både 27-åriga Karin och 32-årige Daniel är adopterade från Sydkorea. Det var också där de träffades.

– Egentligen sågs vi i Göteborg redan 2006, men då hände inget mellan oss, säger Karin Wigren.

Det var istället ett år senare som det klickade till, när adopterade sydkoreaner från hela världen samlades i Seoul. Under en tredagarsutflykt hamnade de bredvid varandra på bussen.

– Jag minns att du satt längst bak bland de coola kidsen. Jag kände inte så många på bussen men jag kände igen dig från Göteborg året innan, säger Karin Wigren.

Efter bussutflykten bodde de på ett hotell i Seoul och där fanns det mer tid för att lära känna varandra.

– Vi smög runt som tonåringar och försökte hamna bredvid varandra så mycket som möjligt, säger Daniel Wigren.

– Men i efterhand har de andra som var med sagt att det var ganska uppenbart vad vi höll på med, säger Karin Wigren.

Den näst sista kvällen gick de ut på en nattklubb för att avrunda konferensen.

– Karin tog mig i handen och sedan släppte jag den aldrig, berättar Daniel Wigren.

Sedan dess har de blivit sambor i Malmö, gift sig och börjat planera för framtiden. Att de är adopterade från samma land ser de som en fördel.

– Vi har samma tankar kring att vara adopterad och vi har båda vuxit upp i villaområden utanför en storstad. Det skapar speciella känslor som är svåra att förklara för andra. Det behöver vi inte göra sins­emellan, säger Daniel Wigren.

Deras familjer reagerade inte på att de presenterade en partner som också var adopterad.

– Våra föräldrar har ju alltid haft sydkoreanska barn. För dem var det nog ganska naturligt att det kom in en till i familjen, säger Daniel Wigren.

Men när de går på stan tillsammans betraktas de sällan som svenskar.

– Det känns lite som att folk förutsätter att vi är turister eller hitflyttade kineser som jobbar på en kinarestaurang, säger Karin Wigren.

En del adopterade undviker att synas på stan med andra adopterade för att slippa konfronteras med detta. Karin och Daniel Wigren har varit med om att bli kallade för ”kinesjävel” eller ”tjing tjong” av främmande människor.

– Man vänjer sig. Ett tag tyckte jag att det var jobbigt att många reagerade på det här sättet. Nu kan jag ta det annorlunda. Men om det händer flera gånger på en dag blir jag bara så trött, säger Karin Wigren.

Även om somliga betraktar dem som ett asiatiskt par känner de sig som svens­kar. Som många andra nygifta par i trettioårsåldern har de börjat planera för framtiden. Minst två barn ingår i planen.

– Jag har tänkt lite på att de kommer att se ut som koreaner. Det kan nog ta lång tid att förklara för dem varför det är så och varför de ser annorlunda ut än sina mor- och farföräldrar, säger Daniel Wigren.

– Jag tror att det blir som för oss. Jag har alltid vetat att jag är adopterad och därför tror jag att det kommer att kännas naturligt för dem, säger Karin Wigren.

Visar det sig att de inte kan få biologiska barn vill varken Karin eller Daniel adoptera.

– Jag vill ha egna barn. Just nu kan jag inte se att jag kan knyta an till ett adoptivbarn, säger Karin Wigren och fortsätter:

– Men jag är självklart glad och tacksam för att mina föräldrar inte resonerade så när de adopterade mig och mina syskon.

Eftersom både Karin och Daniel har kontakt med sina biologiska familjer planerar de att ta sina framtida barn till Sydkorea.

– Jag hoppas att det kommer att kännas naturligt och att barnen får en bra relation till Sydkorea. Förhoppningsvis kommer våra koreanska familjer att se dem på samma sätt som de ser på sina andra barnbarn, säger Karin Wigren.

Båda två tycker att det är viktigt att de framtida barnen känner en anknytning till landet där deras föräldrar är födda. Men lika betydelsefullt är att de känner sig hemma i Sverige.

– Det finns svenskar med invandrarbakgrund som får barn tillsammans med etniska svenskar och så finns det adopterade som får barn med etniskt svenska. Vi är två adopterade som får barn tillsammans, säger Daniel Wigren.

En stor del av Karins och Daniels identitet ligger i svensk livsstil. Att komma hem från jobbet, spela tv-spel och laga middag tillsammans eller att gå på mellandagsrean och unna sig fredagsmys.

Det råder inga tvivel om att deras framtida barn kommer att bli en del av det.

– Den enda skillnaden gentemot andra barn är att en del av deras historia utspelar sig i ett annat land, konstaterar Daniel Wigren.