Carin berättar om tiden fram till Rigaresan:
8 december 2010
”Jag och Karl brukar beskriva det såhär: vi är redan föräldrar men fattas
ett barn. Vi har allting annat men saknar det absolut viktigaste. Det finns
ingen som kan ta bort den känslan och ingenting som kan sluta få oss att
känna så.
Vi pendlar nu mellan hopp och förtvivlan. Vi försökte få barn i över fyra
år, först naturligt och sen genom provrörsbefruktningar. Nu var det ett och
ett halvt år sedan vi fick reda på att jag aldrig kommer att kunna få
biologiska barn. Det var ett hårt slag. Så nu har vi ett äggdonationsförsök
i Riga bakom oss och ett missfall.
Jag har endometrios, en sjukdom som gör att livmoderslemhinnan växer
utanför livmodern. Endometrios i sig behöver inte vara ett problem men jag
har dessutom äggreserver som en 45-åring. Mina läkare tror att jag kommer
att hamna i klimakteriet väldigt tidigt.
Eftersom det är en så oerhörd brist på äggdonatorer i Sverige så får jag
inte hjälp med en äggdonator här, i alla fall inte inom de närmaste två
åren. Vi får bekosta behandling utomlands och jag kan säga att det är tur
att vi har jobb.”
15 december 2010
”Jag var just hos min läkare och fick besked om att det är okej att påbörja
behandlingar inför en ny äggdonationsprocess i Riga. Min kropp är redo. Jag
är lite gladare för en gångs skull.
Sedan kommer tankarna ... tänk om det inte fungerar den här gången heller?
Vi var helt säkra på att vi skulle vara föräldrar denna jul. Så har vi tänkt
varje jul de senaste sex åren.
Det snackas så mycket om att det inte är en mänsklig rättighet att få barn.
Men det är ju en sjukdom jag har. Alla andra sjukdomar får man hjälp med.
Vi längtar efter något så enkelt som att fira jul med en skrikande liten
unge, det vore helt fantastiskt. Vi ser fram emot alla de småsaker som andra
kanske tycker är jobbiga, till och med illamående och bristningar.”
Nyårsafton 2010
”Det är nyårsafton. Vi tänker att det här året ska vi bli föräldrar, så är
det bara.
Det är det vi måste intala oss, annars blir vi knäppa. Jag kan vakna på
morgonen och ha drömt om barn och bli ledsen, det är ständigt med mig.
Ikväll ska vi fira med några vänner. De har inga barn men det kommer de
säkert snart att få, vi har accepterat att alla hinner före oss. Det är en
svår balansgång det där, att känna sig glad för en persons skull och att
känna extrem avundsjuka.
Det är ’high hopes’ ikväll. Det måste man ha. 2010 var ett skitår så 2011
måste bli ett bra år.”
10 januari 2011
”Jag tog injektionen på nyårsafton som skulle ge mig en blödning, det är en
del av behandlingen inför donationen.
Men blödningen kommer inte! Vi fattar inte varför. Det är så irriterande
att min kropp inte klarar av det ens en gång. I morgon ska de titta på hur
min livmoder ser ut.
Jag får så dåligt samvete på något märkligt vis. Om inte Karl varit
tillsammans med mig så hade han varit pappa nu. Han skulle aldrig få för sig
att anklaga mig, det är snarare jag som känner mig som en halv kvinna.
Det som kvinnor kunnat i tusentals år har gått mig helt förbi. Om jag hade
hört någon annan säga det så hade jag blivit förbannad. Hur kan du definiera
din kvinnlighet utifrån om du kan föda barn eller inte?
Men det har ingenting med logik att göra, det är bara känslan i min kropp.
Min största önskan är att få uppleva en graviditet och en förlossning. Men
självklart, skulle inte det fungera så är ju det absolut viktigaste för oss
att bli föräldrar. I och med att Karl kan få biologiska barn så vill jag ge
honom den möjligheten först. Med en äggdonation blir han den biologiska
pappan.”
24 januari 2011
”Va? Den 26?! Det är ju i övermorgon!
Min läkare säger att det ser bra ut för en äggdonation. När vi ringde till
kliniken i Riga så sa koordinatorn att jag kan komma redan på måndag. Kalle
ska lämna sperma på kliniken redan i övermorgon! Då är det bara att boka
flygbiljetter då älskling! Här går det undan!”
På plats i Riga
– Jag ska bo i ett enkelrum för första gången i mitt liv, det är väldigt
märkligt. ”Det känns som en annan man ska göra dig gravid”, sa Karl innan
jag åkte. Han tycker det är jobbigt att vi är här vid olika tidpunkter. ”Du
åker till Riga för att bli gravid, och jag är inte ens där”, sa han.
Carin lämnar fram sitt kontokort i receptionen. Hotellet ligger nära gamla
staden i Riga. Tillskottet av hormoner tynger hennes ögonlock. Hon tar
hissen upp till rum 304. Snart ska hon möta läkaren som ska föra in
befruktade ägg i hennes livmoder.
Fyra timmar senare: Några få svarta trappsteg leder upp till kliniken på en
oansenlig gata i Riga.
Musiken i väntrummet är mjuk, dämpad. Då och då hörs tonerna av Blinka lilla
stjärna.
Här sitter par och ensamstående som väntar på provrörsbefruktningar,
äggdonationer och spermiedonationer, eller så är de på kliniken för att
själva donera sina spermier eller ägg.
Carin hänger av sig kappan, tar plats i sofforna.
För fem dagar sedan var det Karl som gick uppför de svarta trapporna, tittade
sig omkring i väntrummet och studerade ansiktena i de gröna sofforna.
Han hade hört att kvinnan som donerar sina ägg till honom och Carin skulle
vara på kliniken ungefär samtidigt.
Är det hon som sitter där? tänkte han och fäste blicken på en ensam kvinna.
Tittade sedan på nästa.
Kommer jag att känna igen något av dessa ansikten om nio månader?
En stund senare fick han en mugg i handen, blev visad in till ett litet vitt
rum med tv, dvd-spelare och diverse tidningar.
– Där skulle jag bidra till att bilda våra barn, samtidigt som det låg
sextidningar och skit där. Det var så mekaniskt och konstigt. Jag struntade
i alla tidningarna. I framtiden vill jag inte behöva tänka att det var tack
vare tidningarna som våra barn kom till, berättade han den kvällen.
Tankarna hade gått kors och tvärs hela dagen. En enkel mugg sperma. Men ändå.
En dos hopp.
Hur många gånger hade han inte hoppats? Under de sex barnlösa åren?
– Jag vill ju inte hoppas längre. För det kanske inte blir något, man vill
skydda sig själv och inte grubbla. Men ändå, så fort det drog igång igen,
med den andra resan till Riga, så var det bara att ta på sig
hockeyutrustningen och gå in i matchen igen.
Efteråt, när han kom hem samma kväll, kände han bara tomhet, trötthet.
– Ett litet hinder av alla är över, sa han.
Nu är det Carin som är i väntrummet.
– Hela den här proceduren är bara en enda lång väntan, säger hon.
Sedan Karl var på kliniken har hans sperma legat i klinikens laboratorium
tillsammans med den andra kvinnans ägg.
Paret har varit på kliniken en gång tidigare för ett äggdonationsförsök. Då
gjordes en vanlig odling – det vill säga att äggen sattes in i Carins
livmoder tre dagar efter befruktningen.
Embryona hade då delat sig, de bestod av två till åtta celler när de sattes in
i hennes livmoder. Det var i september förra året, sommarvärmen dröjde sig
kvar i Riga och folk satt på uteserveringar.
Sex veckor senare började Carin blöda under ett kvällspass på jobbet. Ingen
vet exakt varför hon fick missfall.
Denna gång har de befruktade äggen genomgått en så kallad långtidsodling på
fem dagar. En del av embryona, de befruktande äggen, har därför hunnit
utvecklas till ett stadium där de kallas för blastocyster. En blastocysta
består av över hundra celler och kliniken tror att det kan öka Carins
chanser att bli gravid.
– Jag tänker på våra små embryon som ligger i en
skål här på kliniken. Nu ska jag träffa dem för första gången. Det är
häftigt. Det är inte många som kan skryta med att de träffat sina embryon.
Carin hade gärna varit på kliniken tillsammans med sin man, precis som förra
gången. Men eftersom han skulle vara där fem dagar tidigare skulle det bli
för dyrt med fler hotellnätter, mer fickpengar och utebliven lön. Ekonomin
är redan pressad, behandlingen kostar 66 000 svenska kronor.
– Denna gång tog vi ett banklån. Förra gången fick vi låna pengarna av mina
svärföräldrar. Min svärfar sa till oss att om ni blir gravida så kan ni
betala tillbaka. Om ni inte blir det vill jag inte ha tillbaka ett öre. Han
vill inte att vi både ska stå med ekonomiska problem och barnlöshet.
Varken Karl eller Carin ser några moraliska problem med att betala summorna.
– Ett barn kostar mycket pengar under hela sin uppväxt. I det stora hela är de
här summorna ingenting, säger Carin. Varje kvinna har möjlighet att söka
information och fatta ett moget beslut, så länge hon inte på något sätt
tvingats in i detta kan jag inte se något problem. Förhoppningsvis är det
inte heller bara pengarna som gör att hon donerar ägg, utan att det också
finns en grund av att vilja hjälpa någon annan i det beslutet.
Båda har funderat mycket på kvinnan som donerar sina ägg till dem.
Allt de vet om henne är att hon är 21 år, har barn sedan tidigare och att hon
tidigare donerat ägg som gett upphov till barn.
De vet också att hon har ungefär samma utbildningsnivå som Carin och att hon
har hennes färger, brunt hår och blå ögon.
I Sverige, liksom i Lettland, får kvinnan eller paret som tar emot ett donerat
ägg aldrig reda på vem kvinnan är som donerat det.
Men i Sverige har barnet rätt till sitt ursprung. Det betyder att barnet, när
det blir äldre, kan ta reda på donatorns identitet. Den möjligheten finns
inte i Lettland.
– Den här kvinnan har donerat en cell till oss. Det är en cell, som sen växer
i mig. Det här barnet kommer att få reda på att det är otroligt älskat och
efterlängtat och att jag har burit och fött det. Det finns ingen annan
mamma. Barnet kommer att veta sitt ursprung, att en kvinna har hjälp mig med
en cell. Men vem den kvinnan är är mindre viktigt.
Läkaren hämtar Carin från väntrummet. Samtalet blir kort.
– Jag kan inte lova dig att du blir gravid, men nu när embryona har vuxit så
har de en bättre chans att överleva. Vi har fem embryon, två av dem har
utvecklats till blastocyster och de två är bäst!
– Då tar vi de två! säger Carin.
De andra tre embryona ska frysas ner och blir eventuellt framtida syskon åt
Karls och Carins barn.
Carin, som nyss log, frågar oroligt varför inte alla embryon utvecklats till
blastocyster.
Hon uppfattar inte läkarens svar. Hon hör bara tillägget:
– De här är jättefina, säger han. Riktigt fina. Följ med mig, nu går vi in i
det andra rummet! The manipulationroom.
Det finns bara ett enda sådant rum på kliniken. Det är där kvinnorna får ligga
ner i en svart gynekologstol och lämna ägg till en annan kvinna eller själva
ta emot befruktade ägg i sin livmoder.
Rummet är avskalat, bara några kvadratmeter stort. Den sterila miljön är långt
ifrån romantik och tända stearinljus. Här finns inga viskningar mellan två
kära under ett täckte, inget halvdrucket vinglas på ett nattduksbord.
Taklampan är släckt för att läkaren bättre ska kunna se skärmen under
ultraljudsundersökningen.
Bilden av två befruktade ägg lyser upp en del av rummet.
– Jag fick en varm känsla med en gång, där var de, Piff och Puff. Det känns
som jag träffar mina barn för första gången.
Carin håller sitt fokus på bilden av de två runda blastocysterna.
Läkaren har bråttom.
– De är vackra, vi vill inplantera fort. Du ser här att väggen är tunn på den
ena? Det håller på att kläckas och vill hitta ett ställe att fastna på. Det
gäller att få in dem i livmodern snabbt, säger han.
Läkaren plockar de små embryona med ett långsmalt instrument och för in dem i
Carin. Det svider när han placerar äggen i hennes livmoder.
Efteråt får hon vila i tio minuter, sedan tar hon på sig sina jeans och går ut
till väntrummet.
– Det är en sådan overklig sak att greppa. Man ska gå in i ett rum och göras
gravid. Att befruktningen sker utanför kroppen. Det är fascinerande.
Det är fullsatt i väntrummet fast det är sen eftermiddag.
Alla andra patienter i soffan sitter tysta. Den som vill veta vilka tankar som
brukar kretsa i rummet kan läsa i dagboken som står på ett sidobord i
väntrummet.
”Är fyrtiofem år och vill gärna bli mamma, en längtan jag försökt ’kurera’ med
religion och filosofi, men som bara blivit värre med åren (längtan)”,
skriver en svenska.
”Sedan jag var liten har jag drömt om att få barn men inte hittat någon man.
Vid 43 hittade jag äntligen min blivande man” skriver en annan som vid den
åldern också fick problem med att bli gravid.
Bredvid finns fotoalbum fulla med bilder med tackkort i form av bilder på
nyfödda barn. Carin har redan bläddrat, suckat, pekat, skrattat. Nu vill hon
bara till hotellet och sova.
– Jag ska hem och ruva. Jag ska ruva tills äggen kläcks.
Innan dess kommer koordinatorn ut för att byta några ord med henne. Hon ger
henne en utskriven bild på de två embryona som nu ligger i hennes livmoder.
– Tänk nu positiva tankar, säger hon. Skicka bilderna på bebisarna om nio
månader.
Beskedet
– Jag har dåliga nyheter, du är inte gravid.
Två veckor efter besöket i Riga kom svaret. Det var Carin som höll i luren,
hon hade ringt upp sin klinik i Malmö efter att ha lämnat ett blodprov där
tidigare på morgon. Bredvid henne i soffan satt Karl.
– Dagarna innan hade vi förberett oss på ett negativt besked. Ändå tog jag det
väldigt hårt. Efteråt låg jag i sängen. Isa, vår hund, låg på mig och
slickade mina tårar.
Karl satt kvar i soffan.
– Man gör allt och mer än så men ändå fungerar det inte. Ska det behöva vara
så svårt? säger han två veckor efter beskedet.
I nuläget vet han inte om han orkar med fler behandlingar.
– Det är förväntningarna som är svårast. Allt verkar så bra i början, sen blir
det inte det i alla fall. Carin säger att hon måste ha något att kämpa för
om hon ska orka. Nu tittar vi på olika alternativ, adoption eller på
surrogatmödraskap utomlands. Även om det kostar mycket så är det ändå ett
säkrare alternativ än behandlingarna.
Carin börjar också ställa in sig på att det kanske blir någon annan som föder
deras barn.
– Jag ville så gärna bli gravid, men en graviditet varar ju bara i nio
månader. Föräldraskapet är så mycket mer än så, säger hon.
TV: Se Carins och Karls resa till Lettland