LUND. När blåljusen och sirenerna är påslagna åker alltid två personer i ambulansen: en sjukvårdsledare och en medicinskt ansvarig sjuksköterska.
Vid olycksplatsen gör sjuksköterskan en snabb inventering och fattar beslut om prioriteringsordning av de skadade. Detta rapporteras vidare till annan utryckande sjukvårdspersonal, brandkår och polis.
För att en skadad person ska kunna tas ur ett bilvrak på ett sätt som inte vållar mer skada, klipper räddningstjänsten ofta av taket. Men ibland är de invärtes skadorna så allvarliga att det inte ges tid till något sådant.
– I den situationen går liv före skador, säger Åke Nemer, som utöver ambulanssjukvårdare också är chef på Falcks ambulanser i Lund.
På väg in mot sjukhuset kopplas patienten upp mot den apparatur som finns i ambulansen. Blodtrycket, pulsen och syremättnaden kontrolleras. Dropp ges eventuellt. Ett hjärta som stannat kan sättas igång. Luftvägar säkras genom att en slang förs ner i luftstrupen.
– Från lekmän får man ofta frågan om inte de värsta trauman är de där barn är inblandade. Men jag har oerhört svårt att generalisera på det viset. En vardagssituation där man kan projicera händelsen på sitt eget liv kan påverka mig betydligt mer, säger Åke Nemer.
– En mycket svårt skadad person vid en trafikolycka har man ingen direkt koppling till. Då är man fokuserad på att utföra ett bra arbete.
Men visst, menar han, svåra trafikolyckor tar på krafterna. Efter en sådan har ambulanssjukvårdarna en genomgång med en grupp som kallas kamratstödjarna. Ofta deltar även en samtalsterapeut.
– Det är inget tal om annat än att man påverkas och tar det med sig hem som man varit med om under dagen, säger Åke Nemer. Den gamla machokulturen har vi till stor del lämnat bakom oss, numera är det okej att säga att man berörs av svåra olyckor.