HÖÖR/MALMÖ. ”I reklamfilm har du ingen tid att utveckla karaktärer, och beställaren bakom reklamen är kanske inte alls intresserad av att utmana folks fördomar. De vill ju sälja, och då utgår man från ganska säkra stereotyper.
Det sägs mycket på de där mötena som i andras öron kanske inte låter så rumsrent. Till exempel om etniska utseenden. Vissa företag vill väldigt gärna ha en multikulturell look, andra vill närma sig mer av en svensk approach. Då efterfrågar de ett nordiskt utseende, även om de inte säger det förrän jag föreslår någon som inte har det.
Hur man rollbesätter i branschen har förändrats mycket över tid. Numera kan jag slänga in en person som ser adopterad ut i en roll, utan att den personens bakgrund måste tas upp i filmen. Ett tag var udda utseenden populära, då kunde de riktigt snygga hamna utanför. På 90-talet var det istället de mer Bergmanskt svala och undersköna människorna som togs in på scenskolorna. Var man tjock verkade man inte ha någon chans alls, i så fall bara som ett alibi. Så är det inte alls i dag.
Samtidigt är det ju fortfarande så att en man kan vara sjuttio bast och direkt signalera sexighet. Om en lika gammal kvinna ska ha den rollen måste det förklaras, filmen måste nästan handla om det. Är man tjock eller inte så snygg, så får man ofta spela de mer intressanta birollerna. Men man kan också vara för snygg. Många skådisar är frustrerade över att de trots mycket yrkesskicklighet aldrig ens får komma på audition.
Även branschfolk har svårt att se bortom det första intrycket, trots att vem som helst kan stajlas snygg eller ful. Som rollbesättare har jag många gånger föreslagit personer som varit lite off track. Det är ju min inställning och yrkesheder, jag tycker att det är trist med alltför förutsägbara typer.”