Vi har inte, som i en del andra länder, någon formellt reglerad landssorg. Men vid sådana här händelser beskrivs ändå en hel befolknings känslor, inte minst i medierna.
Samhällsföreträdare håller tal och besöker katastrofplatser, det flaggas på halv stång, hålls tysta minuter och minnesstunder, predikas och läggs ut kondoleansböcker.
Men kan ett helt folk sörja?
Etnologen Ingeborg Svensson vid Uppsala universitet menar att döden är lika viktig som fest och firande i nationsbyggandet, för att skapa en känsla av samhörighet. Det talas om att dö för sitt land och byggs monument över stupade i krig.
När demokratin uppfattas som hotad, som i Norge eller efter de svenska politikermorden, är det förståeligt att tala om att ett helt land berörs, menar hon. Men det görs även vid våldsdåd, tragiska olyckor eller naturkatastrofer som drabbar helt vanliga medborgare.
– I förlust och kris enas man, säger Ingeborg Svensson. Det här är extrema stressmoment då man har behov av att tänka på sig själv i kollektiva termer. Människan är social till sin natur. Vi hänger samman.
Norrmän har lättare än svenskar att tala i nationella termer, enligt Ingeborg Svensson. Ändå uppstår även här ett tryck på kungahus, politiker och kyrka att rycka ut som nationsföreträdare.
– Att göra ingenting blir omöjligt. Alla ansvariga måste ge vittnesbörd om att det har skett en katastrof. I det sociala-mentala kontraktet med medborgarna i det moderna välfärdssamhället bygger auktoriteterna sitt existensberättigande på att utlova säkerhet åt medborgarna. När tryggheten rämnar uppfattas det som ett brutet löfte. Det här är situationer där vi kan utbrista: Hur kunde det ske? Men varför skulle det inte ske?
De som drabbats personligen reagerar på olika sätt, menar Ingeborg Svensson. För vissa är det offentliga erkännandet viktigt i sorgearbetet. Andra tycker det är en exploatering av deras sorg när alla möjliga människor figurerar i medierna och säger hur de känner.
– En förklaring till att stora delar av allmänheten sluter upp vid manifestationer kan vara att vi inte vet hur vi ska handskas med sorg, säger Ingeborg Svensson. Det här blir ett sätt att lära sig ritualer som gått förlorade.
Samtidigt finns de som inte vill omfattas av ett kollektivt känsloläge de inte alls känner igen sig i.