KÖPENHAMN. Inne på frisersalongen på Holmbladsgade i Köpenhamn är det tyst och stilla. Ronja Javerud sitter och väntar på nästa kund. Här hörs inget småprat. Ingen radio eller musik skvalar i bakgrunden. Det är ovanligt tyst.
Ronja Javerud kommer från Åkarp men fick flytta till Örebro när hon skulle börja gymnasiet. På Virginska gymnasiet där finns en utbildning till frisör för döva och hörselskadade. Nu gör hon sin praktik på frisersalongen i Köpenhamn. Så länge hon kan minnas har hon velat bli frisör.
– Ända sedan jag var liten har jag klippt och sminkat mina dockor, säger hon.
Ronja Javerud är gravt hörselskadad och utan sin hörapparat nästan helt döv.
Trots det tänker hon inte låta sin hörselnedsättning hindra henne från att göra det hon alltid drömt om.
– Tycker man att något är roligt ska man göra det. Man ska kunna få sin dröm uppfylld, säger Ronja Javerud, som också har lärt sig att läsa på läppar och ibland rättar teckentolken som står bredvid.
Det som gör just den här frisersalongen speciell är att den drivs av Ayse Basaran, som själv är hörselskadad. Hon startade salongen förra året när hon själv var färdigutbildad frisör och det var svårt att få jobb.
Efter den här praktiken ska Ronja Javerud göra praktik på två andra frisersalonger i Sverige. Även om hon ser fram emot det så tror hon att det kommer att vara en annan sak.
Hit kommer både hörande och döva för att klippa sig. Trots att Ayse Basaran och Ronja Javerud inte har teckentolk när de klipper hörande kunder så tycker ingen av dem att det är några problem att förstå.
De är överens om att det finns många andra sätt att kommunicera på än att just prata. Kroppsspråket är viktigt. Bredvid hårklämmor och hårsprej ligger också ett block och pennor. Om man inte skulle förstå varandra kan man alltid skriva.
– Jag skulle aldrig klippa någon utan att vara helt säker, säger Ronja Javerud. Hon är alltid noga med att fråga hur de hon klipper vill ha det.
Hon tror också att tystnaden kan var en fördel, att småpratet som brukar höra till frisörbesöket skulle kunna vara i vägen för klippningen.
– Jag försöker fokusera på håret. Jag skulle aldrig klippa och prata samtidigt. Det är så lätt att det blir fel då, säger Ronja Javerud.
Det finns inte många yrkesverksamma frisörer som är döva eller hörselskadade. I Sverige har Ronja Javerud bara hört talas om en frisersalong liknande den i Köpenhamn. Men det gör henne inte mer tveksam till om hon kan klara det. Tvärtom har hon bestämt sig för att visa att det går.
– Man kan såklart klippa trots att man inte hör, man ska inte låta sig begränsas bara för att man är döv, säger hon. Händerna rör sig febrilt när hon tecknar.
Enda gången hon tvekar är på frågan om hon någon gång känt sig hindrad av sitt handikapp. Händerna är stilla en liten stund.
– Nej, jag vet faktiskt inte, säger hon till slut.
Hon tänker lite till och tillägger:
– Men jag har inte levt så länge, så det kanske kommer.
Samtidigt finns det vissa yrken som hörselskadade och döva inte kan ha. Polis och flygvärdinna är två exempel.
Ronja rycker på axlarna, men Ayse Basaran som står lutad mot disken vid kassan suckar:
– Det var min första dröm, att bli flygvärdinna och resa runt världen. Att bli frisör var min andra.
Ayse Basaran konstaterar att i USA får hörselskadade faktiskt bli poliser. Hon vet inte varför det skiljer sig mellan länderna
– Men USA brukar ligga i framkanten, konstaterar hon.
Så gränser finns, men Ronja Javerud verkar leva med utgångspunkten att hon kan göra allt som alla andra kan.
– Många hörselskadade tror att de är mindre värda. Men man är inte mindre värd, man har bara en annan hörselgrad, säger hon.
Att arbetsmarknaden är tuff, speciellt för frisörer, är inget som bekymrar Ronja Javerud.
– Det kan absolut vara svårt att få jobb. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker söka tills jag får jobb, säger hon.
För Ronja Javerud är drömmen att ha ett eget företag och vara självständig. Då vill hon återvända till Skåne där hennes familj och vänner bor. Helst av allt vill hon ha en egen frisersalong i Lund. Där finns det en dövskola och många andra döva och hörselskadade.
Det är dags att sluta för dagen. Dörren öppnas ut mot gatans larm, en kontrast mot stillheten inne på salongen.
Hon tar bussen till Köpenhamns centralstation för att sedan byta tåg ännu en gång i Malmö. En och en halv timme tar det innan hon är hemma hos familjen i Åkarp. Men pendlingen gör henne ingenting. Hon är van efter att i många år ha behövt pendla långa sträckor till skolor för hörselskadade.
På väg hem från sin nya praktikplats konstaterar hon:
– När jag gör det här så känner jag att det är rätt. Det här är något som jag verkligen kan.