MALMÖ.. När Björn Johansson säger att han är född i Malmö för 36 år sedan och uppvuxen i Nässjö, tas det bara för halva sanningen.
– Jag ser inte helsvensk ut. Därför kommer alltid följdfrågan om mitt ursprung.
I tid och otid drar han därför historien i kortformat: Född av svensk mamma. Omhändertagen som nyfödd, placerad i en fosterfamilj som senare adopterade honom. Fader okänd.
Mellan kaffeklunkarna berättar han om sin uppväxt. Om hur bra han har haft det i sin familj, om föräldrarna som alldeles självklart är mamma och pappa. Att han redan som liten var på det klara med att han inte var biologisk son, men vilken liten roll det spelade. Förutom just den gnagande känslan av att inte se ut som alla andra hemma i Nässjö.
– Jag minns exempelvis hur någon i motståndarlaget i en fotbollsmatch skrek ”jävla svartskalle” efter mig.
När han träffade sin sambo för första gången trodde hon att han skämtade när han sa att han heter Björn.
– Självklart känner jag mig svensk. Jag är svensk. Men går jag på stan vet jag att många tänker att jag är invandrare.
Alla de där blickarna har förstärkt hans önskan om att veta. Om inte exakt vem som är hans pappa, så i alla fall i vilket land han har sina rötter.
Jakten på den biologiska identiteten började för femton år sedan. Björn Johansson fattade mod och skrev ett brev till mamman som fött honom, men inte ansågs lämplig som förälder, och som än i dag lider av sjukdom. Men det var först i somras de båda var mogna att träffa varandra. Björn åkte ner till Malmö tillsammans med sin sambo och deras två små döttrar.
– Det var speciellt, såklart. En märklig känsla. Jag tittade efter likheter, som man gör, men kunde inte se så många. Tänderna kanske.
Björn hoppades att mamman samtidigt skulle kunna ge honom mer information om den där vintern 1974, när han blev till. Men hon kunde inte berätta mycket nytt.
För ett par år sedan begärde han ut alla papper om faderskapsutredningen från socialtjänsten. Han tar fram dokumenten ur väskan, luslästa. Tre olika pappaspår är nämnda, lösa meningar som inte hänger samman logiskt. Mamman, som då var nitton år, hade träffat ett par olika män, troligen på det populära stället Ringbaren. Ibland uppges någon av männen ha marockanskt ursprung, ibland tunisiskt eller israeliskt. Adressen Kungsgatan nämns ett par gånger.
Björn Johansson har ringt runt, sökt upp adresser och föreningar. Nästan som en privatspanare. Två gånger har han trott sig ha fått napp. En man i Landskrona och en i Tunisien.
– Mannen i Tunisien sa att jag hade hans ögon. Vi skickade foton. Det är klart att det väckte känslor och förhoppningar.
Båda männen var positiva till att göra ett DNA-test. Från Tunisien var det svårt, men Björn fick kontakt med en möjlig halvbror som ställde upp, och på den vägen testade de sig båda. Men beskeden var negativa.
– Jag tror att det är svårt att förstå varför det här är så viktigt för mig om man inte själv upplevt känslan av rotlöshet.
Björn Johansson har gjort ett tredje DNA-test, så kallat ursprungs-DNA, som han lagt ut på en frivillig databas. Förhoppningen är att någon annan som valt att göra detsamma någonstans i världen ska matcha hans. En möjlig pusselbit.
För Björn tänker inte ge upp. Han greppar halmstrån, vänder och vrider på dem. Det sista spåret från utredningen är ett namn i stil med Abdet. En man som mamman i dag säger kom från Israel, som förmodligen hade fler flickvänner i Malmö, var utbildad advokat i sitt hemland med en lägenhet mittemot Malmö allmäna sjukhus. Björn har försökt få ut uppgifter om alla som bodde i möjliga trappuppgångar 1974, utan resultat.
Sökandet är så centralt i hans liv att det händer att han ser människor som är lika honom på stan. I jobbet som säljare gör han ofta hembesök och vid något tillfälle har han funderat över om den som öppnat dörren ändå inte påminner om honom.
– Via ett annat spår har jag träffat en tjej i Malmö som är lik mig. Hennes pappa flyttade till Australien för länge sedan, men vi funderar nu på att DNA-testa oss. Problemet är bara att vi är av olika kön och då blir resultatet inte alls lika säkert. Och varje test kostar ju en del.
Björn Johanssons adoptivmamma dog när han var sexton. Fadern har följt hans spaningar och försökt stötta honom. Det har heller aldrig varit frågan om att söka efter en pappa. Han har redan en.
– Men ibland undrar jag vad som hade hänt om den där mannen hade tagit sitt ansvar. Då kanske jag hade växt upp i ett annat land, i en helt annan miljö. I dag säger min biologiska mamma att hon talade om för min pappa att jag fötts. Jag undrar om han berättat det för någon. Har han tänkt på mig? Eller bara gått vidare?
För Björn handlar sökandet framförallt om att få veta vilket land han har biologiska band till. Hade han levt hundra år fram i tiden skulle det inte ha varit lika viktigt, funderar han. Då kanske alla folkslag verkligen är så blandade att ingen längre funderar över nationalitet eller klassificerar i svenskar och invandrare.
– Men som det är i dag tänker vi helt enkelt mycket i nationalitet. Självklart är jag rakt igenom svensk. Men jag blir tagen för invandrare. Och det utan att kunna slå mig för bröstet tillsammans med mina landsmän.
Just där tror han att kärnan till varför sökandet är värt alla timmar, dagar och veckor av detektivarbete ligger: att han bemöts som någon med en bakgrund som han faktiskt inte har.
– Jag hamnar i ingenmansland.
Han drar på sig jackan för att promenera genom ett blåsigt Malmö, till Stadsarkivet. Där ska han tillbringa eftermiddagen, böjd över telefonkatalogerna från åren runt hans födelse. På jakt efter utländskt klingande namn. Och många timmar av telefonsamtal för att finna ett nytt halmstrå.