MALMÖ. ”Världen är galen” står det på ett vykort på Mohamed Hirsis dörr till arbetsrummet på Röda Korset i Malmö. Som konsulent för flyktingfrågor och familjeåterförening försöker han bringa en gnutta ordning i det kaos som konflikter och naturkatastrofer orsakar världen runt.
Han hjälper personer som vill få kontakt med anhöriga som är omöjliga att nå via vanlig postgång eller telefon. Då används så kallade rödakorsmeddelanden där båda kan skriva var de befinner sig och hur de mår.
I andra fall handlar det om rena efterforskningar för att ta reda på var försvunna föräldrar, barn eller syskon befinner sig. De kan ha förts bort, fängslats, tvångsrekryterats som soldater, tvingats flytta, kommit ifrån varandra under en dramatisk flykt – eller dödats.
Människor hör av sig i en aldrig sinande ström.
– I går fick jag åtta nya fall, säger Mohamed Hirsi.
Just nu är de flesta som kommer till Malmökontoret från Irak, Afghanistan eller Somalia. Många är ensamkommande flyktingbarn. Han har också flera aktuella ärenden i Libyen som gäller personer från andra afrikanska länder som inte lyckats fly landet.
– Men det finns också de som fortfarande söker efter personer som försvann under andra världskriget.
Mohamed Hirsi har hjälpt hundratals människor under de snart tjugo år som han arbetat med de här frågorna. Det längsta ärendet varade i fyra år. Den yngsta person han hjälpt till att hitta var en treåring.
Det händer också att han inte lyckas. Ibland har någon avlidit. Men även det är ett avslut.
Han berättar hur det konkret går till:
– Det är ett rent fysiskt detektivarbete. Det är ju inte bara att ringa Skatteverket. Folk cyklar ibland ut i byar och i bushen för att spåra personer.
Den som letar efter någon måste kunna uppge en adress där personen sågs senast.
– Vi måste ha något att utgå ifrån. Om man tappar bort varandra på gränsen mellan två länder under flykt är det nästan omöjligt att hitta någon. Även kulturella efterforskningsvariabler används. I Somalia till exempel tar vi reda på klantillhörighet, subklaner, subsubklaner och ättlingar. I andra länder kan uppgifter om etnicitet eller religiös tillhörighet underlätta.
Om den efterforskade är i livet inleds i många fall en ny process för att familjen ska kunna återförenas. Även detta arbetar Mohamed Hirsi med. Han informerar om hur det går till att söka uppehållstillstånd, bistår i rättsprocessen och hjälper ibland även till med det rent praktiska för att få hit någon.
Varför
är återförening så
viktigt?
– Ju tidigare en person kan återförenas med sin familj, desto bättre är förutsättningarna för integration här i Sverige, säger Mohamed Hirsi. Man ska lära sig språket, klara sin skolgång och sköta sin praktik, men om man hela tiden är upptagen med oron för sin familj så blir det svårt.
Detta vet Mohamed Hirsi av egen erfarenhet. Han är född och uppvuxen i det konflikthärjade området Ogaden i sydöstra Etiopien. Efter att ha suttit fängslad av politiska skäl flydde han till Somalia. Men 1989 tvingades han lämna även detta land tillsammans med sin somaliska hustru.
Den enda ambassad som då kunde utfärda visum var den gamla östtyska ambassaden. Paret flög till Östberlin och därifrån tog de sig med tåg till Trelleborg.
– Där sökte vi asyl. Jag glömmer aldrig vad den manlige passkontrollanten sade: ”You are safe!”
Men kvar i Somalia fanns hustruns sjuårige son. Han hade varit hos sin farmor när paret flydde, men kort efter ankomsten kunde de inte längre få tag på dem per telefon.
– Det var väldigt smärtsamt, säger Mohamed Hirsi. Ovissheten var det värsta. Så små barn är väldigt utsatta och hamnar lätt i orätta händer.
Röda Korset i Kristianstad hjälpte dem att spåra sonen. På grund av inbördeskriget hade han drivits på flykt.
– Det tog några månader, men till slut lyckades de lokalisera honom i ett flyktingläger i Kenya. Farmodern var också där, men hans pappa hade dött. De plockade ut pojken, tog honom till svenska ambassaden och sedan gick det lätt och fort med både ansökan och beslut.
När jag ber honom beskriva känslan då de mötte pojken på flygplatsen tystnar Mohamed Hirsi. Han blickar allvarsamt ut genom fönstret och tankarna tycks för en stund långt borta.
– Det betydde allt. Vi blev av med en börda, ett stort orosmoln.
Sedan spricker han upp i ett leende:
– Det första han önskade sig var en hamburgare. Något jag själv aldrig ätit i hela mitt liv. Jag tror han hade fått en under flygresan.
Fyra år senare fick Mohamed Hirsi hit sina föräldrar.
– Storfamiljen är viktig i min kultur, säger han. Sönerna ansvarar för sina föräldrar. Det var min önskan att ha dem i närheten för att veta hur de mår och vad de varit med om. Det underlättade för mig att gå vidare. Inget ockuperade längre min mentala kapacitet.
– Mina barn behövde också en farmor och en farfar. Jag kan överföra mina värderingar om att man ska respektera sina föräldrar genom att de ser hur jag beter mig. Men min mamma trivdes aldrig och flyttade tillbaka efter elva år.
Varför började
du själv jobba med d
e här frågorna?
– Jag hade jobbat för frivilligorganisationer i mitt hemland, så det var naturligt för mig. Att vara en del av utsatthetens lösning lockar mig starkt. Det är heller inget pappersarbete, utan efterhand som man sätter sig in i ett fall blir man del av ett drama. Och det finns inget finare än att få se en mamma eller pappa återförenas med sina barn.