Ett brev betyder så mycket

Jadwiga Kurowska bestämde sig för att leta upp sin gamla brevvän för ett par månader sedan. Hon började med att googla Paola Bauducco och trots att Paola bytt efternamn hittade hon henne.

– Jag hade en föreställning om att det skulle vara svårt men det visade sig vara löjligt enkelt, säger Jadwiga.

Sökningen gav bara en träff. Som tur var hade Paola Zocherman blivit medlem i en återträffssajt på nätet drygt ett år tidigare och då skrivit sitt flicknamn inom parentes.

– Jag tycker att fysiska möten är viktiga. Vi lever i en tid då det är så lätt att välja bort det. Men att träffas på riktigt är överlägset allt annat, så jag bestämde mig för att satsa mer på det, säger Jadwiga.

Men att ta upp kontakten genom ett mejl kändes inte rätt. Nej, den första kontakten skulle ske med ett brev. Ett riktigt brev.

– Jag tänkte länge på vilket brevpapper jag skulle välja och det första brevet jag skrev slängde jag för jag tyckte att skrivstilen blev så ful, säger Jadwiga.

– Jag blev jätteglad när jag fick brevet och förstod direkt vem det kom från för jag kände faktiskt igen din skrivstil, skrattar Paola.

Hon sitter hemma i Jadwiga Kurowskas kök i Lund. Det är tredje gången de träffas på riktigt och det har bara gått några månader sedan de träffades för första gången.

De blev brevvänner när de gick i femman på mellanstadiet. Paola svarade på Jadwigas annons i den katolska skoltidningen Skyddsängeln.

– Jag hade många brevvänner när jag var liten. Två, tre stycken i Sverige, en i England, en i Pakistan och en i Indien. Men Jadwiga var den jag brevväxlade med längst.

Både Paola Zocherman och Jadwiga Kurowska växte upp i katolska hem med föräldrar som kom från ett annat land än Sverige. Det kanske var det som gjorde att de hade så mycket gemensamt och därför fortsatte att skriva till varandra, vecka efter vecka, år efter år.

– Vi skrev om vardagliga saker som hörde mellanstadietiden till. I något brev har jag för mig att jag frågade om du rökte, egentligen handlade det nog mer om att jag själv hade smygrökt, säger Jadwiga.

På köksbordet ligger en hög med gulblekta brevpapper. Jadwigas brev från Paola har överlevt många flyttar, men Paolas har tyvärr kommit bort. I gymnasiet blev det allt glesare mellan breven. Då hade de två tjejerna skrivit brev till varandra i sex år.

– Det händer så mycket i gymnasiet och om man inte hinner skriva blir det till slut så mycket man måste förklara. Det var kanske därför vi slutade, säger Jadwiga.

Under sin tid som brevvänner träffades de aldrig. De pratade inte ens i telefon med varandra.

– Jag vet inte varför men det blev inte av. Så fort man träffas händer det något, relationen kan fördjupas men det kan även bli tvärtom, säger Paola.

– Jag tyckte om brevvännen Paola. Det var något i breven, hennes sätt att berätta, som jag gillade. Man kan komma så nära när man skriver, vi kanske ville bevara det vi hade och inte riskera något, säger Jadwiga.

– Att bli brevvänner är ett väldigt otvunget sätt att bli vän med någon, på många sätt är det lättare att skriva än att prata, säger Paola.

För Paola Zocherman kändes det självklart att ta chansen och träffa sin gamla brevvän när möjligheten damp ner i brevlådan.

– Jag tycker att det är roligt när folk tar sådana initiativ, det är det inte så många som vågar göra, säger hon.

Efter några dagar svarade Paola på Jadwigas brev och de bestämde sig för att träffas. I samband med att Jadwiga reste till Göteborg bokade de in en träff.

– Jag hade gjort en bild av dig i min fantasi. Jag brukade tänka att om jag hade varit italienska hade jag varit som du. Och nu när jag skulle möta dig som vuxen föreställde jag mig att du skulle vara lika stor som jag, både på längden och bredden, säger Jadwiga till Paola.

I tre timmar satt de på ett fik och pratade om de fyrtio år som gått sedan de senast skrev till varandra.

– Det kändes så självklart och lätt att prata med varandra. På ett sätt skulle jag beskriva vår brevväxling när vi var unga som en svartvit film. Vi skrev våra brev, men träffades ju aldrig. Den brevväxling och kontakt som vi har fått nu är så mycket mer – som en fantastisk färgfilm, säger Jadwiga.