STOCKHOLM. I höst står han på Dramatens stora scen. Pjäsen är Carlo Goldonis ”Två herrars tjänare”. Den lille pojken med den trasiga uppväxten har nått hela vägen till nationalscenens tiljor.
Morgan Allings sätt att överleva har hela tiden haft samma kod. Gör något extremt. Ta över scenen. Få alla omkring att häpna i skräckfylld fascination.
– Jag har alltid sökt kickar. Hoppat från höga höjder, slängt mig ut för trappor. Gått fram till den största och starkaste killen på skolgården och sagt något spydigt och sen fått springa, säger han.
– Jag har blivit hotad till livet några gånger, skadat mig rejält enbart i syfte att uppnå den ultimata kicken. Att ligga nära döden var att leva.
Han berättar hur han klättrade på husfasadens minimala utsprång under natthimlen vid Södra Förstadsgatan i Malmö när han nyss kommit in på scenskolan för tjugofem år sedan. Eller hur han hängde på utsidan av Köpenhamnsfärjans reling, trettio meter över vågskummet. I en hand.
Berusad naturligtvis. Och uppfylld av både triumf och förtvivlan inför livet som det blivit.
Ett foto från den tiden visar en bildskön ung man med farligt intensiva ögon.
– Det finns ju inga gränser när man är påverkad. Man är större än Gud och har världen i sin hand. Jag har växt upp med det där. Fyllor, alkisar – människor utan gränser. Fosterhemmen. Otryggheten och sorgen.
Det var där det började – i det tidiga 1970-talets Göteborg.
– Det första jag kommer ihåg av min barndom är att jag slängde mej ut från höga höjder. Vi hade en tvättstuga på gården som jag hoppade ut från taket på. Det kan ha varit en fallhöjd på tre–fyra meter. Jag hoppade rakt ner i buskarna. Det hände att jag slog mej fördärvad.
Varför gör man sånt?
– Som barn lär man sej överleva med de redskap man har i sin lilla värld. Man vet inget annat – man har inget annat. Jag gjorde det genom att jaga kickar och visa upp dem.
Du måst
e ha känt redan då a
tt det fungerade?
– Ja, så fort man får ett skratt eller får folk att bli förbannade eller imponerade så får man bekräftelse på att man är galen och då hamnar man i centrum.
Ett sätt var att provocera skolans och – senare i livet – krogsvängens hårdingar med ”roliga” eller förnedrande kommentarer.
– Jag märkte att om man går på de stora tuffa killarna så blir de tagna på sängen och lite spaka.
– Det är en kick att kunna kontrollera faran och få uppmärksamhet för det. Och det är ju det som är grejen för narren, för clownen. Att göra det oväntade.
Morgan Alling berättar om hur han blev utkastad från varenda lektion i skolan. Det gick så långt att han hade egen bänk i korridoren.
Men det var också där – i mellanstadiet – som fröet till skådespeleriet började gro på allvar.
– En gång när min fröken hade slängt ut mig för femtioelfte gången stod hon kvar i dörren och stirrade mej stint i ögonen. ”Antingen blir du cirkusartist eller skådespelare”, sa hon.
– Jag tänkte: ”Wow, är det så här man gör.”
Första scenframträdandet var som en uppenbarelse – himmel och helvete i samma paket.
– Jag var livrädd och kände mig samtidigt för första gången verkligen levande.
I den strulige tonåringen växte ett trotsigt beslut fram.
– Jag har alltid vetat att jag aldrig ville bli som mina föräldrar. Att fixa livet har varit den stora ultimata kicken.
Det har han också gjort även om känslorna tidvis åkt bergochdalbana.Ett orubbligt fysiskt självförtroende parat med en lika skakig självkänsla har ställt till det ibland – både professionellt och privat.
– Att jobba på scen, särskilt med komedi och humor, och vara trovärdig är bland det svåraste du kan göra. Det är en nära-döden-känsla på premiären varje gång.
– Det har blivit lättare med åren, men i början var det fruktansvärt.
Även i relationerna utanför scenernas strålkastarljus har problem funnits – kicksökarens klassiska dilemma har också varit hans.
– Jag är en fantastisk människa att vara med i början av en relation. Jag går in jättesnabbt, blir jätteförälskad. Sen sticker jag och det blir väldigt struligt. Och sen bråkar vi. Och jag jagar vidare. Förälskelse är ju också en kick – en av de starkaste.
– Men den djupare känslan hos mej har alltid varit att alla kan lämna mej närsomhelst och att inga känslor är på riktigt.
Vändpunkten kom när han mötte sin nuvarande hustru Anna-Maria.
– Hon sa: ”Jag ska inte straffas för vad alla andra har gjort mot dej.” Och så gjorde hon slut – tidigt. Jag blev väldigt chockad – det hade ingen annan gjort.
– Sen fick jag jobba som en dåre för att få tillbaka henne.
I dag har paret treårige sonen Wilhelm. En helt annan sorts kick, enligt pappa.
– Sen vi fick Ville är det lugnt. Nu kan jag göra det jag vill, jag har inget att förlora. Han är en mycket fridfullare kick – han står för hopp och inte för desperation.
Du s
krev en bok som hete
r ”Kriget är slut”,
som har sålt massor?
– Ja du, vilken miss. Det är för fan aldrig slut. Jag får väl skriva en bok till. Om vad som skrämmer folk och vad det gör mot dom.
– För det är ju märkligt. Folk är inte rädda för döden – de är rädda för att hålla talet på begravningen.