ESLÖV. – Det var förra sommaren och plötsligt stod hon där på centralen där vi skulle hämta henne. Det gick mycket snabbt, säger Sarah Gilbe-Phillips.
Hur det kommer sig att Leila Erdin blev utbytesstudent i Sverige och flyttade hem till en musikintresserad dansk/amerikansk småbarnsfamilj är en ren slump. Men ändå inte. Leila Erdin längtade efter något nytt.
Hemma i Schweiz bor hon med föräldrarna och två yngre bröder i ett stort nybyggt hus i en liten by utanför Zürich. Pappan är musiklärare och mamman projektledare.
– Jag ville göra något nytt. Jag hade hört från så många att det är kul att vara utbytesstudent. Alla åker till USA och England för att bättra på sin engelska. Jag ville lära mig ett annat språk. Att flytta till Latinamerika hade nog varit svårare men Schweiz och Sverige är ganska lika. Det är rika länder med stort välstånd.
– Fast skolan här är mycket trevligare och man har mycket större möjlighet att gå efter eget intresse. Jag går på Spykens musikklass. Jag har piano, fiol och sång.
Familjen består av Sarah, 31 år, Tue, 28 år, Nathalie, 6 år och Samuel 4 år. Tillsammans bor de på Stallgatan i Eslöv. Huset är bara 82 kvadratmeter men det finns en rymlig källare och så här års en prunkande trädgård.
Sarah Gilbe-Philips är nationalekonom och ursprungligen från Connecticut i USA. Hon kom till Danmark som au pair för åtta år sedan. Där träffade hon sin blivande man Tue. 2004 flyttade paret till Sverige på grund av Danmarks tuffa regler för anhöriginvandring.
Båda gillar att ha människor omkring sig och de tvekade inte att öppna sitt hem för en främmande människa. Trots att huset inte är jättestort. I början av Leilas vistelse hade familjen dessutom en nyskild vän inneboende i källaren.
– Visst var det lite trångt i början. Särskilt som vi bara har ett badrum, men det gick. Det var nästan värre under vintern då det var så kallt att barnen inte kunde leka utomhus i vår trädgård.
Leila Erdin fick pojkrummet i ena änden av huset. Enda personliga prägeln hon har satt på rummet är bilder på nära och kära vid sängens huvudände. Hon hittade rätta hemkänslan snabbt. På köpet fick hon en ny familj.
– Det funkar bra trots de färgglada och barnsliga gardinerna, säger hon.
Sarah Gilbe-Phillips har fyra yngre syskon – två biologiska och två adopterade – hemma i Connecticut. Föräldrarna har dessutom tagit emot fosterbarn och utbytesstudenter.
Hon understryker att det inte är bostadsytan eller pengarna det hänger på. Livet handlar om att vara öppen, menar hon.
– Om man inte vågar vara öppen kan ju gå miste om någonting.
Maken håller med. Tue Gilbe-Phillips växte upp i en lägenhet centrala Köpenhamn där det alltid fanns plats för extra besökare. Mor- och farföräldrar bodde på Själland och han minns de många och långa sommarvistelserna där med hela tjocka släkten samlad.
– Jag jobbar som lokförare i Köpenhamn och är borta under långa arbetsdagar. Så Sarah fick gärna bestämma om Leila skulle komma eller inte.
Men egentligen är det sexåriga Nathalies förtjänst att Leila Erdin bor hos dem. Nathalie ville lära sig kinesiska eftersom hon redan talar tre språk – danska, engelska och svenska.
– Jag försökte hitta någon som kunde lära henne lite kinesiska. Men det var svårt. De tyckte att hon var för liten. Men Nathalie gav sig inte. Hon fortsatte att tjata på mig. Till slut tog jag kontakt med olika utbytesorganisationer, säger Sarah Gilbe-Phillips.
Det blev ingen kinesiska. Det blev en schweiziska istället. När familjen började studera olika studenters profiler föll de för Leila. Hon gillade ju dans och musik.
– Vi är så glada. Nu vill Nathalie lära sig tyska istället. Och hon har fått en storasyster. Men det är inte så att vi måste ta hand om Leila hela tiden. Hon har ju ett eget liv vid sidan om. Hon går i skolan och är borta stora delar av dagen. Men när hon är hemma förväntar jag mig att hon ställer upp och hjälper till precis som hon skulle ha gjort hemma i Schweiz.
För Leila Erdins del har tillvaron som inneboende hos familjen Gilbe-Phillips varit lika givande som hon hade hoppats på.
I början var allting nytt och spännande. Men när novembers grå vardagslunk inträdde dök något kluvna känslor upp.
– Jag undrade: Vad gör jag här? Och julen blev speciell. Man saknar kompisarna och familjen. Först tänkte jag att jag inte kunde lära mig svenska men sen bara lossnade det. Jag pratade på istället för att tänka på vad jag skulle säga. Jag känner mig hemma här och jag har fått mycket större frihet, säger hon.
I juli reser Leila Erdin tillbaka till Schweiz. Men redan nästa sommar kommer hon tillbaka för att hälsa på familjen Gilbe-Phillips i Eslöv.