Efter snart tio år inom barnhälsovården i Malmö har hon överblick. Och en
upprördhet över att det ännu finns så stora brister i det svenska samhället.
– Vi har länge vetat att graden av ohälsa följer socialgrupperna. Barn till
föräldrar med små resurser, med dålig ekonomi och utbildning mår sämst,
säger Marie Köhler.
Det är framförallt barn till ensamstående föräldrar, arbetslösa,
socialbidragstagare, missbrukare och vissa grupper av invandrare som
riskerar ohälsa på ett sätt som inte gäller andra grupper.
– De som lever under olika former av stress och som inte känner sig behövda
har så mycket att kämpa med att det blir svårt att vara förälder. Och
utanförskapet överförs till barnen.
Symptomen hos dessa barn är ofta koncentrationssvårigheter, ont i magen,
huvudvärk, återkommande mardrömmar, aggressioner, sömnproblem och
depressioner.
Att barn till fattiga och utsatta mår sämre ser man direkt efter födseln,
säger Marie Köhler och hänvisar till den färska avhandlingen ”The first
injustice” (Den första orättvisan) av forskaren Marit Gisselmann vid
Stockholms universitet.
– Livet är så orättvist att ohälsa och dödlighet bland barn tydligt avspeglar
var på utsatthetstrappan man befinner sig. Ju mer utsatthet hos föräldrarna,
desto större ohälsa och dödlighet hos de nyfödda.
Marie Köhler möter barn till missbrukare, psykiskt sjuka, fattiga,
asylsökande, grupper som redan från början har oddsen emot sig.
– Jag har jobbat på flyktinghälsan och mött barn som aldrig blivit ordentligt
läkarundersökta. De är dåligt vaccinerade, en del har missbildningar eller
medfödda sjukdomar som inte behandlats och de är ofta traumatiserade efter
att ha flytt krig och förföljelse. Och så lever de med stressen att inte
veta om de får stanna i landet.
Föräldrarna har inte sällan levt under så långvarig stress att de har svårt
att klara föräldrarollen.
– När föräldrarna är uppgivna och deprimerade då mår också barnen dåligt. Vi
vet allt detta.
Ändå lever flera systemfel kvar i Sverige, menar Marie Köhler. Asylsökande
vuxna har till exempel inte rätt till sjukvård om det inte är akut.
– De får ingen vård om det inte kan anstå, som lagen säger. Konsekvensen blir
att de måste vänta tills depressionen är riktigt allvarlig innan de kan få
vård. Under tiden löper barnen stor risk att drabbas negativt.
Marie Köhler menar att det finns en fara att man vänjer sig vid att det är en
viss grupp som mår dåligt, att man sänker ribban och accepterar att en del
barn har det betydligt sämre än andra.
Hon konstaterar:
– För dem som mår sämst finns mycket kvar att göra.