– Rent faktiskt har samhället mer och mer överlåtit ansvaret för utsatta
grupper på altruistiska krafter och frivilligorganisationer. De förväntas
täcka upp för sådant staten tidigare gjorde, säger Tapio Salonen, professor
i socialt arbete vid Växjö universitet.
Johan Vamstad är forskare vid enheten för forskning om det civila samhället
vid Ersta Sköndal högskola och har skrivit om svenskarnas inställning till
allmosor inom vårt eget land. Han berättar om en ganska kluven syn.
– Länge har välgörenhet inom landets gränser varit tabu. Fattigdom har varit
något vårt välfärdssamhälle skulle lösa. Den svenska modellen, där ingen ska
behöva leva på allmosor utan alla vara garanterade en rättighetsbaserad
trygghet, har en stark roll i vår svenska identitet, menar han.
Fortfarande är det många som inte vill se hur det verkligen förhåller sig i
vårt land. Även om de ser siffror på antalet fattiga, tänker de att det ändå
inte kan vara så här i Sverige.
– Somliga upplever det nästan som ett förräderi att ge gåvor, menar Johan
Vamstad. De känner att det är detsamma som att locka fram en annan modell,
en amerikansk skräckbild. Man vill inte att givandet ska bli en
institutionaliserad del av välfärdsstaten.
Det ökande givandet är dock ett tecken på att tabut är på väg att luckras upp.
– Vi lever i ett individualiserat tidevarv, säger Tapio Salonen. Många tänker
inte längre på samma sätt som förr att man kan komma åt problemen genom
generella åtgärder, exempelvis genom skatte- och arbetsmarknadspolitik, utan
snarare på individuella insatser.