LUND.. – Jobbet gav mig ett värde som människa. Nu måste jag fylla min tid själv, säger han.
Ett nytt kapitel i livet. Så ser 70-årige Kristján Tjörvason på sitt pensionärsliv. Det har gått ett tag sedan pensioneringen och han har hunnit vänja sig vid den nya tillvaron. Tiden fyller han med en universitetskurs i Mellanösternkunskap, skriver insändare, motionerar, lyssnar på musik och träffar sina tre barn och fyra barnbarn.
– Det blir till och med lite stressigt ibland, säger han och skrattar.
Han är frånskild sedan många år och bor i en lägenhet i Lund. Barnen bor i andra städer. Trots ett fullt schema upplever han en saknad efter den sociala gemenskapen på en arbetsplats.
– Jag har inga stora sociala behov men kan ändå sakna den dagliga gemenskapen på jobbet, säger han.
Kristján Tjörvason har varit yrkesverksam i 58 år. Jobbet som lantmätare innebar att han tillbringade mycket tid utanför kontoret. Jobbet var självständigt med ett stort inslag av problemlösning.
– Det var tillfredsställande att lösa en uppgift på bästa möjliga sätt, något som jag bara blivit bättre på med åren.
Han beskriver hur han kände en stor rädsla för livet efter pensioneringen medan han var yrkesverksam. Nu ser han lite annorlunda på tillvaron. Tack vare att han lyckats fylla sin tid med meningsfulla uppgifter trivs han bra med livet.
– Men det är inte lätt att fylla tiden, alla lyckas inte, då blir det en massa tomhet istället, säger han och drar upp en lapp ur fickan.
En brokig skara kända namn står uppradade, bland annat David Attenborough, Hans Blix och Sigmund Freud. Gemensamma nämnaren är att de alla är eller har varit aktiva långt efter pensionsåldern.
– Freud skrev ju sina bästa böcker när han var ganska gammal. Min poäng är att samhället förlorar mycket på att säga upp duktig och erfaren personal. Många har mycket kvar att ge även efter att de fyllt 67 år, säger Kristján Tjörvason.
Anledningen till att han anmälde sin arbetsgivare var att han personligen önskade att jobba längre, men också att han ville ge alla dem en röst som inte vågar eller orkar säga ifrån.
– De flesta accepterar situationen. Det tror jag beror på att samhället lär en hur man ska känna och tänka.
Att äldre blir behandlade annorlunda tycker han är tydligt. Senaste exemplet var en försäljare som ringde från ett privat försäkringsbolag.
– Han kallade mig ”min vän” flera gånger. Det tyckte jag kändes nedlåtande. Jag tror inte att han hade sagt samma sak till en trettioåring.
Det viktigaste för Kristján Tjörvason just nu är att ägna sig åt sådant han tycker är roligt och mår bra av. Nästa termin tänker han gå ytterligare en universitetskurs. Han vill också få tid att utveckla sin musiksmak. Just nu lyssnar han mest på äldre jazz och lite klassiskt.
– En dröm är också att börja ta pianolektioner. Det är ett bra sätt att hålla igång hjärnan.