Han möter de mest hatade

Börje Svensson beskriver anstalten som ”långsamhetens land” där tiden både kan gå oändligt sakta och svindlande fort och förnekande är mångas viktigaste överlevnadsstrategi.

En intagen liknar sexual­brottsavdelningen vid ett vattenhål i Afrika där lejon, leoparder, bufflar och antiloper kommer för att dricka samtidigt. Pedofilerna beskrivs som de svagaste djuren med lägst status.

I boken skildras hur en kvinnlig polis känner sig smutsig efter att ha grans­kat barnporr och hur en kvinnlig läkare upplever ett behov av att tvätta händerna i sprit efter samtal med våldtäktsmän.

Börje Svensson berättar hur han själv drabbas av starka hatkänslor mot förövaren och ifrågasätter hans rätt att leva, när han läser tidningsartiklar om hemska sexuella övergrepp som begåtts, ibland i kombination med mord.

Men så står personen utan­för hans dörr en dag för ett första terapisamtal i fängelset och väcker istället en djup sorg över förstört liv.

Humanisten inom Börje Svensson tar över. Endast genom att möta förövaren som en inte allt igenom ond människa finns det hopp om att han ska komma till insikt och avstå från att begå brott i framtiden.

Men arbetet sätter spår.

– Jag är glad för att det är åtta mil hem från fängelset i bilen. Man zappar på radion och försöker neutralisera sig. Man går in i en värld som är helt vidrig, om man tänker på vad de gjort. Det finns bilder i huvudet som är svåra att göra sig av med, som flashbacks, hur det varit för offren. Det har också väckt oro för att det ska hända mina egna barn något, säger Börje Svensson.

Samtidigt händer det något i mötet med de tunga sexbrottslingarna. En relation byggs och sympati uppstår. Att läsa domen regelbundet är en motvikt som skapar balans.

– Jag kan oroa mig för att jag tycker för bra om dem, att jag inte ser brottet. Jag kan känna på djupet att jag vill dem väl, att jag vill att de ska sluta att göra övergrepp, att de ska gå ut och bli normala.

När Börje Svensson fick jobbet på Norrtäljeanstalten var det för att han skulle tillföra ett offerperspektiv, efter många års terapi med offer för sexuella övergrepp. Med FN:s barnkonvention framför ögonen har han bland annat arbetat med att skapa läkande kommunikation mellan föräldrar och barn efter övergrepp.

Boken ”De mest hatade” handlar om förövarna, men också om oskyldiga närstående som drabbas när medie­drevet går och skadorna som åsamkas offren.

Vad är det som gör att offer för sexuella övergrepp kan drabbas av livslångt lidande?

– Kränkningen går så på djupet. Man kränker det mest intima man har. Skamhandlingar färgar av på offret och skam tystar, säger Börje Svensson, som påminner om hur våldtäkter ofta används som den yttersta kränkningen i krig och hur incestoffer i historisk tid fördömdes eftersom de ansågs ha begått brott mot Gud.

Han beskriver sexbrottslingarna som individer som påklistras en mängd diagnoser. Ofta är de män som aldrig talat om, eller reflekterat över sig själva. De har inte förstått kränkningar de själva utsatts för och kan känna sig mindre ensamma när de kränker någon annan och på så sätt får dela känslan. De kan förväxla sensuell njutning med sexuell eftersom de aldrig fått lära sig skillnaden.

Samtidigt bär många fler än de som begår övergrepp känslan av att vara minst, att inte duga. Fler har haft en trasig barndom. Börje Svensson önskar sig en ”svarta lådan” som skulle kunna berätta vad det är som avgör vem som blir förövare och tror att ibland är det slumpen som avgör.

När dömda berättar om övergrepp kan de förklara handlingar som något som ”bara hände”, ett faktum som i efterhand också chockar förövaren själv.

Hur kan det ”bara hända”?

– Det finns ju underliggande krafter. Psykoanalytikern Ludvig Igra talar om människan både som fruktansvärt grym och fruktansvärt god och om sexualiteten som tom och innehållslös om man inte fyller den med något. Den kan fyllas med kärlek och omsorg, kompisskap eller aggressivitet och destruktivitet. Risktagande är ett grundbehov hos männi­skan, som också kan sexualiseras och bli en sexuell kick. Många är intresserade av sex men klarar inte en relation. Det blir ingen vi-grej utan en jag-grej. Det är perversionens kännetecken. Ett försvar mot kärlek och intimitet. Det finns en fientlig kraft i perversionen, man vill ha makt över någon annan.

Människan verkar ha svårare att förhålla sig till sexbrottslingar än till mördare. Hur kommer det sig?

– När man är liten leker man våldslekar där man dödar varandra. Då kan man bygga in en förståelse för impulsen att ta till grovt våld, man känner igen det hos sig själv. Ingen leker sexuella övergrepp på barn när man är liten. Det är ingen människa från Mars som begår övergrepp, det är vuxna som varit barn. Det blir inte igenkännbart för oss och då vill man skjuta det så långt bort som möjligt. Handlar det om en granne som man har en relation till, då blir det extra hotande.

Hatet mot pedofiler och andra sexbrottslingar smittar av sig också på dem som jobbar med dem. På nätet utpekas Börje Svensson som ”Hagamannens kompis”.

– Risken är att det förväxlas med att man tar dem i försvar. Man kan få höra ”varför jobbar du med äcklen, lås in dem och kasta bort nyckeln”.

Börje Svensson har sett hur fängelsemiljön blivit allt hårdare de senaste åren och anser att det motverkar kriminalvårdens motto ”bättre ut än in”. Att få gehör för mer individuell behandling, som han ser som bästa vägen till förändring, är svårt.

– Det borde finnas en motivationsavdelning och en renodlad behandlingsavdelning för dem som är motiverade och så lite morötter för dem som är villiga att jobba med sig själva. De behöver kanske möjlighet att få lite bättre villkor. Det existerar inte på fängelset.

Ute i samhället finner han det viktigt att erbjuda hjälp för män som känner att de är i riskzonen för att begå övergrepp.

– De borde ha möjlighet att söka hjälp utan att bli förföljda och vara rädda att någon ska misshandla dem eller spreja ner deras hus, säger Börje Svensson och refererar siffror som säger att nio av tio som begår sexbrott inte tidigare är dömda.