MALMÖ.
Paul Schmidt minns första morgonen utan bil. Yngsta dottern skulle till
förskolan, regnet vräkte ner. Han stod där med vagnen och ett regnskydd han
inte visste hur han skulle sätta på. För han hade aldrig tidigare
promenerat om morgnarna.
Det brukade vara den splitternya tjänstebilen som tog honom dit han skulle.
Till jobbet, så fort som möjligt, tjat på barnen för att komma iväg i tid.
Långa dagars arbete, helger av Happy meal och leksaksaffärer. Livet rusade
och Paul, 38, hann sällan varken stanna eller tänka.
Tills han för ett och ett halvt år sedan gick in i väggen och någon månad
senare blev uppsagd från sitt jobb som avdelningschef på däckfirman. Han,
som hade jobbat varenda dag sedan gymnasiet.
– För mig var det verkligen en chock, säger han.
Livet tog en ny vändning som först kändes outhärdligt tung. I synnerhet
de veckor då han inte hade någon av sina två döttrar hos sig, när de var hos
sina mammor.
– Barnen hjälpte mig upp, man är tvingad att skärpa till sig när man har dem
och det är bra. När jag var ensam kunde jag sätta mig och bara storlipa. Det
kändes inte rättvist. Jag som jobbat tolv till fjorton timmar om dagen.
Men när tidspressen försvann började Paul Schmidt upptäcka nya saker. Som
glädjen i att gunga minstingen, i att hinna laga mat från grunden
tillsammans med döttrarna eller bara låta dem prata färdigt utan avbrytande
måsten.
– Herregud, jag har tid, tänkte jag. Nu kunde jag gå in i det där samspelet
med barnen som jag tidigare inte ens såg för att jag var så fartblind.
Han hämtar tre påsar med trolldeg från skafferiet. Förklarar nöjt hur han och
döttrarna rört ihop dem från grunden, knådat tillsammans. Ett nöje som inte
kostat många kronor.
A-kassedagarna började ticka för snart ett år sedan. Det första
halvåret fick han ut 80 procent av sin inkomst tack vare en försäkring. Men
sedan ett par månader har han samma summa som så många andra: cirka 10 200
kronor i månaden efter skatt.
– Min lilla tjej fick fyra julklappar under granen i julas. Då sa hon: ”Pappa,
varför har jag inte fått mer?” Sådant gör riktigt, riktigt ont.
Från att ha kunnat köpa allt får Paul Schmidt spara på minsta busspeng. Han
kan inte längre bidra till äldsta dotterns ridning och barnens önskan om ett
Wii får förbli en önskan.
– Jag minns när batteriet dog på laptoppen. Jag satt här och tittade framför
mig, ett nytt batteri kostar 1 500 kronor, omöjligt. Jag tvingades lyfta
blicken och se vad saker och ting faktiskt är värda. Fundera över vad som är
viktigt.
Elvaåringen är väl medveten om att pappa är arbetslös, men säger inte så
mycket om det. Men när yngsta dottern frågar vad han gör om dagarna svarar
han att han skriver.
– Det är ett sätt att skydda henne från fallet. Och jag skriver faktiskt
mycket, för att ta hand om allt som pyser ut ur huvudet.
Paul trodde länge att konjunkturen skulle vända, att han snabbt
skulle ha ett nytt välbetalt jobb. I stället har han tvingats inse att han
och barnen måste flytta. Den rymliga femman i Ribersborg kostar nästan lika
mycket som han får ut i månaden. Därför hyr han nu ut halva lägenheten. För
det är inte lätt att hitta en ny billig lägenhet, i synnerhet inte när man
är arbetslös.
– Det blir moment 22. Man har inte råd att bo kvar men kan heller inte få ett
nytt kontrakt. Det som möjligen finns är en tvåa på exempelvis Holma. Det
gör mig arg, det är sådant som leder till bostadssegregation. Att man inte
ska kunna bo kvar här i området när man är arbetslös.
I dag vill Paul Schmidt inte återgå till sitt gamla liv. Han vill ha ett jobb,
men inte jobba tolv timmar om dygnet.
– Problemet är att när jag har sökt enklare jobb, som ett på ett lager, har de
sagt att mitt cv tyder på att jag har ett för starkt driv. Jag är helt
enkelt överkvalificerad. Trots att jag förklarat att jag vill lägga om min
livsstil.
Tills vidare delar han och döttrarna på ett sovrum i lägenheten.
– Mina barn får leva med att det blir färre mjukglassar i parken, om man säger
så. Att deras pappa inte hänger med i svängarna. Å andra sidan har de fått
en pappa som är med. Jag har upptäckt mina barn.