Utanför S:t Petri skola i Malmö sitter en grupp elever och lapar sol. Trots att skoldagen närmar sig sitt slut är klasskamraterna mer än villiga att ge ungdomens syn på fula ord och uttryck eftersom de alla är överens om att svordomar har en självklar plats i vardagsspråket.
Julia Erlandsson, 19 år, studerar sista året på samhällsvetenskapliga programmet och anser att våra vanligaste svärord har blivit så socialt accepterade att de knappt klassas som svordomar längre.
– Fan och jävlar är ju klassikerna, men jag ser dem nästan inte som svordomar längre. Nu använder man hellre könsord som svärord, säger hon.
De flesta är dock överens om att det finns situationer då det inte är lika okej att svära.
– Det går inte att svära på en arbetsintervju eller hos mormor. Dem man har respekt för svär man inte inför, säger Leo Mandin, 18 år.
Han får medhåll av klasskamraten Ellen Herslow, 18 år, som säger att hon i formella sammanhang automatiskt går över från ”jävlar” till ”jäklar”.
Klimatet på S:t Petri skola är liberalt jämfört med hur det var på skolor för några decennier sedan. Beatrice Cronqvist, 19 år, menar att det finns lärare som svär i undervisningen, men att det nu är så pass socialt accepterat att ingen reagerar.
– Det är inte så laddat längre. Man kan svära när man vill, men det är mer befogat när man är arg. Laddade situationer kräver laddade ord helt enkelt.
Förutom ”fan” och ”jävlar” har engelska svordomar som ”fuck” och ”shit” blivit dominerande i många svenskars svordomsvanor. Även könsorden verkar ha kommit för att stanna och används i allt större utsträckning i kombination med vanliga svärord, till exempel ”jävla fitta”.
– Könsord i kombination med olika prefix är också vanligt, till exempel att man ropar ”Fittbord!” efter att ha slagit i foten i bordsbenet, säger Julia Erlandsson.
Halwest Mohammad är 18 år och går sista året på Borgarskolan i Malmö. Han svär på alla möjliga språk, men helst på svenska och engelska. Trots att han har kurdiskt ursprung så är det ytterst sällan han svär på kurdiska.
– Den enda upplevelsen jag har av kurdiska har jag fått av mina föräldrar och de svär inte så mycket, säger han.
Bredvid honom står klasskompisen Ather Rahman, 18 år. Han anser att svordomar utgör en genväg till att säga det han känner, som ett sätt att ge krydda åt meningen.
– På arabiska finns det många mamma- och pappa-svärord. Plockar man isär dessa förolämpningar ord för ord så ser det illa ut, men det är inte så personligt som det låter. Det är jättevanligt och inte så seriöst, säger han.
Både Halwest Mohammad och Ather Rahman anser att svordomarna har förändrats sedan de var yngre, men att de inte vet om det beror på åldern eller på att svärorden faktiskt bytts ut. Halwest Mohammad menar att svordomarna skiftar beroende på var man befinner sig och vilka man umgås med.
– Jag tror inte det finns någon nationell svordomstrend. Jag tror att svordomarna skiljer sig bara mellan stadsdelarna i Malmö.
Pia Jagelius arbetar som svensklärare på S:t Petri skola. Det har hänt att hon själv svurit på en lektion, men då har hon bett om ursäkt och fått ett artigt fniss till svar. Trots en och annan fadäs tycker hon att det är okej för både elever och lärare att svära, även om det är mer försvarbart när någon är arg eller ledsen. Helst ska man inte svära inför hela skolklassen.
– En fräckis eller svordom kan vara okej om det är mellan två kamrater, men ju större åhörarskara desto större risk att någon blir upprörd, säger hon.
Överallt märks förändringar i svordomskulturen, S:t Petri skola är inget undantag. Pia Jagelius håller med sina elever om att ord som ”fuck” fått en självklar plats i svordomsvokabulären, men även förolämpningar som härstammar från Sydeuropa och Mellanöstern verkar ha kommit för att stanna.
– En kränkning nu är om en klasskamrat säger till dig jag är din far, eftersom han då antyder att han har haft ihop det med din mamma, säger hon.
Att svordomar vittnar om ett dåligt ordförråd håller Pia Jagelius inte med om. Hon anser att den ständiga uppfinningsrikedomen och nya haranger, till exempel ”satan i gatan” och ”jävlar i min lilla låda” istället vittnar om stor kreativitet och språklust. Men det finns en gräns även för en svensklärare:
– Kan du inte uttrycka två meningar utan att svära så kanske du borde se över ditt ordförråd.