BRÖSARP/LUND. Hoppas de har några teckningar uppe. Att barnen ritar ibland, åtminstone. Så tänkte jag, på väg till konstnärerna och föräldrarna Gert Germeraad och Jennifer Forsberg och deras två barn Knut och Maj Germeraad Forsberg – fyra respektive två år gamla – ute på Österlen.
Jag hade inte behövt oroa mig. Jag hade kommit till barnteckningshimlen. En trappa upp – en trappa som är fylld av inramade teckningar – har Knut och Maj sin rit- och målarhörna. Pennorna, penslarna och pappren står framme.
– Och i lådan här sparar vi teckningarna, säger Jennifer Forsberg och drar ut en stor, vit byrålåda.
Ett par decimeter barnteckningar ligger travade.
– Någon ordning har vi däremot inte. Ibland skriver man på baksidan vad det föreställer. Om det blir av, säger Jennifer Forsberg.
Att barns skapande har en naturlig plats i ett hem där båda föräldrarna är konstnärer är kanske inte så märkligt. Även om de båda arbetar med skulptur snarare än bilder.
– Alla konstnärer vet att barn är de bästa konstnärerna! Jag kan själv bli imponerad av deras sätt att lösa olika saker i sina teckningar. Och så händer det att jag snor idéer från dem ibland, säger Jennifer Forsberg.
Men hur hanterar den som själv är bild- och formproffs barnens skapande? Jennifer Forsberg tycker man ska utmana barnen en aning. Inte prata om ”fint” och ”fult”, ord som egentligen inte betyder så mycket.
– Ställa frågor är bättre. ”Vad är det där, hur tänkte du när du gjorde den, varför ville du rita just det här motivet?” – sådana saker.
Både Knut och Maj går på förskola. Deras föräldrar har mycket gott att säga om förskolans sätt att arbeta med barnens kreativitet.
– Tecknandet är ju bara en del av barnens skapande. För dem tror jag det är samma sak att bygga med Lego eller göra något i sandlådan. Skillnaden är ju att teckningarna är bestående. De går att spara, säger Jennifer Forsberg.
Spara, ja. Allt, lite, eller nästan inget? Klart är att sparandet gör man framförallt för barnet som vuxen. En sexåring brukar inte vara så intresserad av de bilder hon ritade som tre- eller fyraåring. Men en vuxen kanske är?
– Inget alls finns sparat av de teckningar jag gjorde när jag var liten. Det är lite tråkigt. För mig hade det varit spännande att se om det finns något där, om det är något jag kan känna igen mig i, säger Gert Germeraad.
En återkommande reflektion kring barns teckningar är att man ju kan spara ”de bästa”. Fast inte ens det är möjligt för Ulrika Thorell, museipedagog på Skissernas museums Skapande verkstad.
– Vi vill ju att barnen ska komma och hämta det de gjort hos oss. Men det händer inte alltid. Så jag slänger jättemycket. Det gör lika ont i hjärtat varje gång, säger hon.
Vilket värde vuxna sätter på barns skapande framgår tydligt av vilket öde barnens alster röner, när väl utställningen på Skissernas plockas ner.
– Nu har vi haft ett projekt med ramar, 250 ramar. Där märker man att många föräldrar tar det på lite mer allvar. Det är som om själva ramen gör det mer på riktigt, säger Ulrika Thorell.
Men hur hanterar ett proffs problemen med ”fint” och ”fult” och att barnen jämför sig med varandra?
– Jag jobbar nästan alltid tredimensionellt, med att bygga. Då blir det inte alls mycket jämförelser. Sedan avslutar vi med en stor utställning där alla får vara med och bidra.
Vid sandlådan i Stadsparken i Lund träffar jag tre föräldralediga, två mammor och en pappa, med sina barn. De små är snarast i början av sina respektive teckningskarriärer – men det finns ändå åsikter om hur problemet med den sprudlande kreativeten ska hanteras.
– En av Sigrids teckningar kommer vi absolut att spara. Den har hon gjort på väggen i vår sommarstuga i Norrland. Med märkpenna, säger pappan Björn Pentén.
Sara Lindgren har sin förstfödde son Alfred i en bärsele på magen.
– Borde inte föräldrar och barn tillsammans kunna välja ut vad som ska sparas, föreslår hon.
Den andra mamman, Johanna Lundqvist, tror också på kommunikation.
– Jag tror att barnen rätt tidigt är medvetna om vad de vill, vad de vill spara, säger hon.