– Jag kände mig jätteensam när jag gick igenom det här som barn. Därför vill jag göra något för andra barn nu, säger Donya Wihbi, som i dag är 30 år.
Hon hoppas de ska förstå att det föräldern gjort är fel, våga be om hjälp och känna att hur tufft de än haft det går det att få ett bra liv ändå.
Men hon vill också att politiker, myndigheter och andra vuxna ska ta sitt ansvar. Under sin uppväxt upplevde hon att många svek, gång på gång. Trots att de både såg och förstod.
– Folk är väldigt fega, de tänker att det inte är deras problem eller backar för att de tror att det handlar om kultur eller religion. Men det gör det inte.
Donya Wihbi är född i Libanon. Föräldrarna skiljde sig när hon var sex år. Hon bodde med sin mamma men träffade sin pappa då och då.
När hon var åtta år tog pappan och hans nya hustru med sig Donya till Sverige där de planerade att stanna. Men Donya trodde att de bara skulle på en kort semester.
I boken ”Horungen” berättar hon hur hon först efter ett par veckor i Sverige fick veta att de inte skulle återvända hem. Hon fick höra att hennes mamma inte längre ville ha henne, något hon innerst inne aldrig trodde på.
Donya Wihbi grät sig igenom barndomen i förtvivlan över att inte få träffa sin mamma. Hon funderade ständigt över hur hon skulle ta sig hem till henne igen eller om hennes mamma skulle lyckas leta upp henne.
– Det jag saknade mest var att bara få säga ordet mamma. Det är det vackraste ord som finns.
Förutom detta beskriver Donya Wihbi också en uppväxt präglad av misshandel, hot, kränkningar, kontroll och hårt arbete i hemmet.
– Det här blir en chock för ett barn som naturligtvis tänker ”mamma och pappa ska alltid beskydda mig, de älskar ju mig”. Så vill man ju i alla fall att det ska vara. Det tog lång tid innan jag förstod att det de gjorde mot mig inte var rätt. Till slut undrade jag om det kanske ändå var fel på mig, att jag var smutsig och äcklig som de sade.
De första Donya Wihbi öppnade sig för och berättade hur hon hade det hemma var en skolkamrats familj på den lilla orten i södra Sverige där hon bodde. Då gick hon i femte klass.
Donya började förstå att hon var orättvist behandlad och vågade till slut prata även med skolpersonal om sin situation, men när de svek hennes förtroende och tog kontakt med familjen blev allt bara värre. Då slöt sig Donya helt igen.
Ju äldre hon blev desto mer tänkte hon på att rymma. Men ansvaret för halvsyskonen höll henne kvar. Först när hon var 15 år lämnade hon familjen, återigen med stöd av kompisars föräldrar.
Socialtjänsten beslutade att tvångsomhänderta henne enligt Lagen om vård av unga, LVU, och placerad henne så småningom hos en fosterfamilj på annan ort.
Fosterföräldrarna gav henne kärlek och trygghet. Hennes självförtroende växte. Med deras hjälp lyckades hon också få kontakt med sin mamma. 16 år gammal åkte hon ensam till Beirut för att återförenas med henne.
Men det blev inte alls som hon tänkt sig. Mamman var överlycklig, men Donya kände först bara tomhet.
– Jag var så chockad, den känslan var fruktansvärd. Jag var så besviken på mig själv. Jag ville ju känna något. Åtta år hade gått och jag hade gått och byggt upp en känsla av att allt skulle falla på plats bara jag fick träffa henne. Men jag kände varken lycka eller sorg. Jag ville bara dö.
Vistelsen fick ett abrupt slut då släktingar förde bort henne på nytt och spärrade in henne. Men svenska ambassaden och Interpol lyckades få henne fri och återförd till Sverige, något som uppmärksammades i svenska medier.
Perioden efter besöket i Libanon mådde Donya Wihbi som sämst.
– Att återförenas med mamma hade ju varit min morot i livet: när jag träffar henne ska jag bli lycklig, då ska alla dåliga minnen raderas. Men när det inte blev så hade jag inte längre något att kämpa för.
Donya Wihbi har inte sett sin mamma igen och har i dag bara sporadisk telefonkontakt med henne. Hon vet att mamman älskar henne och förstår att också hon var ett offer – hon hade ingen aning om var dottern befann sig och hade inte praktiska och ekonomiska möjligheter att leta efter henne.
Men det går aldrig att reparera mor-dotter-relationen, förklarar Donya. Något hon känner stor sorg över.
– Nej, inte om man är så stor som jag var när jag fördes bort. Jag var utan henne under de viktigaste åren i mitt liv.
I dag känner hon inte längre någon stark saknad efter modern.
– Det känns jättehemskt att säga, men så är det. Hon känner förstås tvärtom, men hon förstår mig och är glad över den lilla kontakt vi har. Jag tror att det kan förändras den dag jag själv får barn.
Donya Wihbi har fått mycket psykologhjälp genom åren för att tackla alla svåra känslor.
– Det värsta har varit ensamheten och skammen över den. Jag har känt att ingen skulle sakna mig om jag dog. Under alla högtider då man förväntas vara med familjen har jag alltid valt att jobba.
Tack vare sina ”underbara vänner” har hon orkat. I dag är hon gift och makens familj har blivit som hennes egen.
Vad är den svåraste konsekvensen av det du varit med om i ditt liv i dag?
– Självföraktet, som jag har väldigt svårt att få bort.
Donya Wihbi bor i dag på hemlig adress i en annan del av landet. Trots att hon har gjort flera polisanmälningar under årens lopp har det aldrig lett till något. Enligt polisen har ord stått mot ord och brott har aldrig kunnat styrkas, förklarar hon.
Men hon har skyddade personuppgifter eftersom det finns en hotbild mot henne. Den har stärkts efter bokutgivningen.
Är det värt priset?
– Ja, varje minut. Jag är så van att vara rädd, det har varit min vardag alltid. Nu råkade det vara jag som drabbades av det här, men jag kanske kan förhindra att andra barn förs bort eller behandlas likadant.
Donya Wihbi har kontakt med både politiker och barnrättsorganisationer för att få igång en debatt. Hon vill utveckla en app där bilder på försvunna barn kan läggas upp och skapa ett särskilt larmnummer.
– Det känns helt underbart att få jobba konkret med det här.
Klipp från lokaltidningarnas artiklar om Donya Wihbis bortförande.