MALMÖ.. Trygghet och frihet. Det har Hiat Jabor, 65 år, och Abed Amiri, 73 år,
kunnat ge sina två barn tack vare flytten till Sverige i mitten av
1990-talet. De sitter bredvid varandra i den gröna skinnsoffan hemma i
lägenheten på Rosengård och förklarar med inlevelse hur mycket det betyder
att få komma till ett land som respekterar allas åsikter.
– Det är vi evigt tacksamma för, säger Abed och slår ut med armarna.
I Irak levde paret i ett stort hus i Bagdad. Abed Amiri arbetade som ingenjör
på jordbruksdepartementet och även som guldsmed. Hiat Jabor jobbade som
korrekturläsare på en större nyhetstidning.
Släkt och vänner samlades ofta hemma i familjens stora hus för att äta och
umgås. På helgerna var det inte ovanligt att kring fyrtio personer slöt upp
för att äta tillsammans.
– Om det inte vore för kriget skulle jag levt som en kung där med hela min
familj omkring mig, säger Abed Amiri och skrattar.
Hiat Jabor instämmer. Hon menar att det är mycket av det sociala livet som
gått förlorat i Sverige. Trots att familjen har en del släktingar i Malmö är
det annorlunda här. De bor på en liten yta och har helt enkelt inte råd att
bjuda vännerna på middag så ofta, inte heller att träffas ute på kafé eller
restaurang.
– Ibland känns det diskriminerande att vi får så låg inkomst, trots att vi
jobbat och sparat ett helt yrkesliv, säger hon.
I dag är båda pensionärer. Tiden fyller de med träffar på Sveriges
pensionärsförbund (SPF), där de bland annat tränar svenska och engelska.
Abed Amiri brukar hjälpa sin son i hans guldsmedsaffär och Hiat Jabor tycker
om att läsa och skriva dikter. De umgås också flitigt med barnen och de fyra
barnbarnen.
Abed Amiri och Hiat Jabor känner inte så många svenskar men har fått
uppfattningen att man inte träffar sin familj och släkt lika ofta här. De
upplever att äldre personer bemöts med respekt i de allra flesta sammanhang.
– Den stora skillnaden är när man åker kommunalt. I Irak är det en
självklarhet att erbjuda äldre personer en sittplats på bussen, men så är
det inte här, säger Abed Amiri.
Hiat Jabor har märkt att svenska barn tilltalar äldre släktingar ungefär som
om de pratade med en jämnårig kompis.
– Det hade man aldrig vågat i Irak, säger hon. Samtidigt verkar många barn ha
en nära kontakt med sina far- och morföräldrar. Min dotter berättar att de
ofta hämtar barnbarnen på dagis till exempel.
I Irak är det en självklarhet att äldre åtnjuter större respekt än yngre. De
har levt längst och har störst erfarenhet.
– Äldre släktingar frågas ofta om råd. Där är man stolt över sin höga ålder,
säger Abed Amiri.
Att ta hand om sina äldre familjemedlemmar när de inte längre klarar sig
själva är lika självklart som att de äldre hjälper yngre släktingar så länge
de kan. Hiat Jabor kan själv inte tänka sig att flytta till ett äldreboende.
– Det skulle kännas pinsamt att få hjälp av någon utanför familjen. Mina barn
och barnbarn hjälper mig, säger hon med bestämdhet.
Hennes egna mor- och farföräldrar dog tidigt. Makens farföräldrar däremot blev
gamla.
– Vi träffade dem dagligen, säger han. De sista tjugo åren var farfar blind,
då hjälpte farmor och övriga familjen till så att han klarade sig hemma. Det
är så det fungerar. Det är en kedja av hjälpsamhet.