Högexplosivt kramande

Martin Svensson är en man som tröttnat på att gå genom livet och spegla sig mot kvinnor.

Flickidolen som en gång sjöng ”du är så yeah, yeah, wow, wow” talar idag om att våga göra kvinnan besviken. Tillsammans med Bob Hansson och Leif Eriks­son har han just varit i Barcelona och skrivit på uppföljaren till ”Dingo Dingo”, en bok om hur män som törstar efter närhet inser att de mår fantastiskt bra av att krama varandra.

Han har till och med gjort ett ganska misslyckat försök att arrangera en kramkväll för män.

Varifrån kommer all närhetsbrist hos heterosexuella män?
– I dag tävlar män och kvinnor om vem som ska behöva vara minst med sina barn. Närhetsbristen blir en konsekvens av jagsamhället och individualismen. Eller så var allt precis likadant förr. Jag kan bara säga att jag har pratat mycket om det med mina vänner och upplevt behovet av den där beröringen som är helt avsexualiserad.

Diskussionen om ett annat slags manlighet, varför tror du att den uppkommer just nu?
– Mannen har ju diskuterats, men diskussionen har förts nästan uteslutande ur ett feministiskt perspektiv. Vad som börjar hända nu är att fler och fler vill prata om det här utan det filtret, utan att prata om mannen i förhållande till kvinnan. Det tycker jag är väldigt positivt, att slippa alla samtal där man haft svårt att se individer, bara sett två kollektiv.

Varför tycker du att svenska heteromän behöver mer närhet från varandra?
– Jag kan bara prata utifrån mig själv. När vi började skriva ”Dingo Dingo” så var det bara tänkt som en rolig historia. Efter ett tag sa någon, jag tror det var Bob, att vi kan ju inte bara skriva om det, vi måste ju testa om vi ska kunna gestalta det på ett trovärdigt sätt. Det är ju ändå heterosexuella män som står och kramas i femton minuter under tystnad. Vi hade en idé om att det skulle vara bra, men bara på ett teoretiskt plan. När vi väl började testa upplevde jag det som väldigt obehagligt först, för jag var ju inte van.

Hur såg det ut, ert första försök?
– Vi var på ett hotellrum i Italien. Jag tror att det var jag och Leif som började. Bob tog tiden. Vi var väldigt noga med att allt skulle ske under tystnad och i exakt femton minuter. Leif är både längre och mer muskulös än vad jag är, och när jag ställt mig med huvudet tätt intill hans bröst, ­reagerade jag precis som männen i boken och började fnittra okontrollerat. Men Leif stod där han stod och snart hade jag gett upp allt motstånd. Pulsen gick ned, andningen blev lugn. Jag blev avslappnad ungefär som efter en djupgående massage.

Hände det något med samtalet också, efter kramarna?
– Ja, jag märkte att samtalet vi hade efteråt var påverkat av att vi hade varit fysiskt nära. Inget högljutt politiskt samtal, som det kan bli, utan ett lågmält där vi pratade om oss själva.

Är det de här riktiga samtalen, män emellan, som du värdesätter mest?
– Ja, närvaron, närheten och de livsviktiga samtalen. Identifieringen, att spegla sig i varandra, är befriande. Att man inte är ensam. Det säger jag utifrån en tro jag har på att det finns två kön, att allt inte bara är sociala konstruktioner. Jag tror att det finns något mer, för vad händer om man skulle koka ner det som genusvetenskapen fört fram, att könen bara är sociala konstruktioner? Det måste ju betyda att jag som heterosexuell bara är offer för en norm, och att om jag verkligen var sann mot mig själv så skulle jag känna lust att ligga med både tjejer och killar.

Vi måste våga göra kvinnor besvikna, har du sagt i en annan intervju. Utveckla det.
– Som flickidol och även om man backar bandet längre, så är det hela tiden kvinnorna jag har tittat på. Det är de jag har velat bli omtyckt av, det är så jag har formats. Min personliga frigörelse från det har handlat om att inte gå in i saker och tänka att jag borde kunna bistå med det här eller vara så här just för att jag är man.

Hur har reaktionerna sett ut när ni blivit ett slags talespersoner för ökad manlig närhet?
– Vi har blivit kallade för allt möjligt, mansgrisar, idioter, den nya tidens manschauvinister. Samtidigt har det funnits många som kommit fram och sagt att det vi gör är jättebra. Vi försökte faktiskt anordna en träff där vi skulle kramas som i boken. Det blev en väldigt liten uppslutning, nästan inga alls kom. Det där med kramande verkar vara något högexplosivt.

Läs mer: Stefan Ingvarsson varnar för att mysmanligheten stänger kvinnorna ute.