BORGEBY. Mozhgan Zachrison var femton år när shahen av Iran störtades och ayatollorna tog över. För en ung tjej från en modern iransk familj fick det mycket konkreta personliga konsekvenser.
– Jag kom inte in på universitetet eftersom jag inte klarade de religiösa intervjuerna. Mina betyg var höga men jag var inte bra på Koranen, berättar hon.
När hon var 22 år gammal flyttade hon till Sverige, där hon gifte sig.
– Mamma ville inte att jag skulle flytta, men jag tänkte att det var världens möjlighet att lämna Iran och få utvecklas. Jag var ung och naiv och föreställde mig att jag skulle få ett fantastiskt liv i västvärlden.
Men flytten 1986 blev inte den omedelbara positiva förändring hon drömde om.
– Jag kom till Lund en grå februaridag. Det fanns inga människor på gatorna. Jag glömmer aldrig känslan. Det här är en rymdstad, tänkte jag.
Hon ställdes inför realiteterna: hon kunde inte språket och var tvungen att komplettera sin iranska utbildning. Både högre studier och karriär fick vänta. Sedan kom barnen och hon uppslukades av familjelivet.
Men Mozhgan ville förverkliga sig själv och var frustrerad över att hon inte kom in i det svenska samhället.
– Jag trodde det skulle vara lättare för mig med min bakgrund att integreras eftersom jag inte var flykting, men jag reducerades till en mörkhårig kvinna.
Hon längtade hem och prövade att flytta tillbaka, men det kändes inte rätt där heller.
– Plötsligt tillhörde jag ingenstans. Det tog åtta nio år för mig att inse att jag skulle stanna här. Jag har fortfarande mycket tankar kring migration. Det är en komplex förändring i en människas liv och har långvariga konsekvenser. Baksidorna är många och krävande.
Den mest avgörande förändringen i Mozhgan Zachrisons liv var när hon separerade från sin man. Då var hon 35 år och studerade fortfarande.
– Min skilsmässa var en revolution. Den innebar en riktig frigörelse. Jag ville bestämma själv över mitt liv, göra karriär och vara behövd. Det har jag lyckats med, även om jag har fått jobba extra hårt för det på grund av de strukturella hinder som finns i samhället för immigranter.
Men det var en svår process. Hon lämnade en ekonomiskt trygg och stabil tillvaro och klev ut i total ovisshet.
Nu, vid 47 års ålder, har hon en doktorandtjänst vid Linköpings universitet och undervisar på Malmö högskola. Hon skriver på sluttampen av sin avhandling i etnicitet. Doktorshatten är inom räckhåll.
– I dag är jag stolt över allt jag har uppnått.
Hur
blev du så modig?
– Mina föräldrar hade alltid mycket höga tankar om mig och uppmuntrade mig. Jag fick göra vad jag ville. Det gav mig bra självförtroende. Mamma var en stark feminist och poängterade alltid att en kvinnas stolthet och integritet är det viktigaste hon har.
Hur har di
na erfarenheter påve
rkat din syn på förä
ndringar?
– Jag försöker alltid vara så lite fördomsfull som möjligt inför nya tankar och idéer. Jag säger aldrig ja eller nej direkt utan väger alltid för- och nackdelarna mot varandra. Folk tar ofta ställning till saker väldigt fort, men jag vet att ingenting är svart eller vitt.
Mozhgan Zachrison vill också vara med och förändra det svenska samhället. För sju år sedan engagerade hon sig politiskt – i Moderaterna. Hon sitter i Lomma kommunfullmäktige och ställde även upp i höstens riksdagsval.
– Jag är nymoderat, en riktig Reinfeldtanhängare. Jag tycker om det innovativa i hans politik och att han vågar ändra på gamla system.
Hon är djupt engagerad i integrationsfrågor och tycker att makthavarna gjort alldeles för lite för att till exempel förbättra situationen för de som bor i områden som Rosengård. Men det har varit svårare än hon trodde att få gehör för nya idéer.
– I globaliseringens tid behövs mer innovativa tankar, men politiken är väldigt traditionell och många romantiserar det förgångna. Politiken är också komplex med nätverk och grupperingar. Mycket handlar om makt och positionering. Jag är kanske för mycket idealist.
Mozhgan Zachrison följer spänt revolterna i arabvärlden. Erfarenheterna från det egna hemlandet gör att hon oroar sig över följderna.
– En revolution är en förändring, men den behöver inte vara positiv. Även om oppositionen i Iran skulle ta över är jag skeptisk till om landet är moget för verklig demokrati med flerpartisystem. Det bästa vore om en kvinna blev premiärminister, det skulle signalera en verklig förändring.