Hon hjälpte en annan att bli mamma

Anna sökte igenom olika internetforum för att hitta ett par som ville få barn men inte kunde. Hon upptäckte vilket stort problem ofrivillig barnlöshet är. Vid det laget hade hon redan bestämt sig för att bli surrogatmamma.

Det har gått tre år sedan beslutet. Då var Anna nitton år och hade precis hoppat av en utbildning hon inte trivdes med. Hon hade slut på idéer.

Men en sak var hon säker på: hon ville göra något bra för någon annan.

– Jag funderade först på att åka utomlands och volontärjobba. Men sedan upptäckte jag att det kostar pengar, säger hon.

Istället bestämde hon sig för att bli surrogatmamma.

Vecka 30 i graviditeten.

När vi träffas första gången har Anna precis påbörjat en estetisk utbildning i Skåne. Hon har pratat med de flesta i klassen om sin graviditet.

– Det var ju uppenbart.

Till de flesta har hon sagt att hon kommer att adoptera bort barnet. För en del har hon berättat att hon är surrogatmamma. Det ångrar hon lite.

– De förstår inte. De frågar: ”Varför gör du det här om du inte får något tillbaka?” Tjejerna tänker mest på kroppen. ”Tänk om du träffar en kille sedan och vill ha barn?” Men vad har det med saken att göra?

Efter att ha fattat sitt beslut började Anna gå in på olika internetforum.

– När man läser på de här forumen upptäcker man hur många det finns som har problem. Många tar det här med att skaffa barn för givet. Men det är ingen självklarhet.

Anna läste inlägg efter inlägg. Hon skickade iväg ett meddelande till fem av paren. Hon skrev att hon kunde tänka sig att ställa upp som surrogatmamma. Tre av dem svarade direkt.

– Det var känslan som avgjorde. Det här paret, de verkade ha provat allt de kunde. Och de hade inte råd att åka utomlands för att försöka hitta en surrogatmamma där.

Anna skickade iväg ett mejl till paret.

– Jag skrev: ”Jag skulle kunna hjälpa er om ni vill.”

Det blev fler mejl. Ett halvår senare träffades de på ett kafé.

– Jag sa till dem att jag tänkte ställa upp. Då började de gråta.

Vecka 35.

I sitt studentrum pratar Anna om att vara en bra människa.

– Hela den här surrogatgrejen, den har tagit upp två år av mitt liv. Jag ville bara göra något bra för en främling. Det var en ganska dum anledning egentligen. Men nu är det värsta över. Nu är det okej.

Tio kvadratmeter. Några filmaffischer. I ena hörnet står en packad förlossningsväska. Anna är förberedd.

– Jag har bestämt att tre av mina kompisar ska följa med när det är dags. En ska köra. En ska hålla mig lugn. En ska massera mig.

När Anna tog kontakt med paret trodde hon inte att hela processen skulle bli så komplicerad. Det blev flera träffar med advokater. Det värsta var den rent medicinska biten – läkarundersökningarna och alla gånger det gick fel. Själva ingreppet gjordes för snart nio månader sedan på en utländsk klinik. Då fick hon ett befruktat ägg från det svenska paret.

Hon har dagligen kontakt med de blivande föräldrarna. De frågar henne hur hon mår och om värkarna har börjat. De säger: ”Säg till när det är dags så kör vi ner.”

De blev förvånade när det visade sig att Anna inte ville ha något i utbyte.

– Första gången vi sågs frågade de vad jag ville ha för ersättning. Jag sa att jag inte ville ha något, det kändes bara fel. Sedan dess har de inte frågat mer.

När Anna var på mödravårdscentralen häromdagen berättade hon för sin barnmorska att hon vill ha den starkaste bedövningen.

– Då sa hon att de första värkarna går det ändå inte att göra något åt, de är bara att genomlida.

Hennes barnmorska är insatt i situationen. Att berätta var inget svårt beslut. Anna har stort förtroende för personalen inom mödravården.

– Jag vet inte vad de har för åsikter. Men jag har inte fått några blickar eller så. Alla har varit snälla.

Fem dagar efter förlossningen.

Anna är tillbaka i sitt studentrum. Hon är lugn.

Hon berättar att allt gick som förväntat.

Hur var det? Hur kändes det?

– Som jag hade tänkt mig.

Efter en stund vidareutvecklar hon. Hon känner sig väldigt glad och stolt. Värkarna började flera dagar innan. Hon var på BB en gång men fick vända. Nästa gång värkarna drog igång gick allt snabbt. Hon hann inte ens med någon bedövning.

– Det värsta var smärtan.

Paret satt med när hon födde. De grät. Barnmorskan var hjälpsam.

Anna säger att det ska bli skönt att fortsätta med livet nu. Att börja cykla igen, till exempel.

– Det är bullshit det där med att man inte vill lämna över barnet efter födseln. Man bestämmer sig från början för att man inte ska bli känslomässigt bunden. Det kändes fantastiskt efteråt, när vi var utanför BB och gjorde själva överlämnandet.

Sedan tvekar Anna en stund. Hon drar upp sin datorskärm. Hon har precis lagt in en ny bakgrundsbild. Den föreställer en sjukhussäng. Utan Anna. En annan kvinna håller om ett barn. Kvinnan ser fullkomligt lycklig ut.

– Titta!

Anna heter egentligen något annat.

Sex frågor till Olof Lavesson, moderat riksdagsledamot från Malmö, som sedan tretton år lever med sin make Cristofer.

1. Vill du ha barn?

– Just nu är vi frivilligt barnlösa. Kanske för att vi har accepterat det. Heterosexuella par kan bli med barn, de får barn. Men för oss skulle det innebära att sätta igång en stor process eftersom surrogatmoderskap är det enda sättet att få barn som skulle kännas rätt för oss.

2. Hur tänker du kring det?

– För oss homosexuella män känns det som att utgångspunkten i samhället är att vi inte ska ha barn. Om vi vill ha barn så ska det till en social och privat ingenjörskonst. Innan var det samhället som ifrågasatte om man verkligen skulle vara två pappor, nu är det inte längre en stor grej för det civila samhället. Däremot har strukturer och regler inte hängt med.

3. Hur är det med adoption?

– Vi kan teoretiskt sätt prövas för en adoption, men det finns inget land jag känner till som adopterar bort barn till homosexuella män. Det finns på pappret att vi kan adoptera, men inga barn att adoptera. Då blir det en sådan krånglig grej, att hitta en surrogatmamma, en kvinna som vill föda vårt barn och sedan avsäga sig vårdnaden. Surrogatmoderskap är inte tillåtet i Sverige. Man kan fiffla sig förbi reglerna, men jag önskar att det gick att ordna under mer ordnade former.

4. Hur ser du på detta ur ett barnperspektiv?

– Oavsett om man kommit till av heterosexuella föräldrar, genom insemination av lesbiska, genom sperma- eller äggdonation så tror jag att frågorna alltid kommer att ställas av barnet: Varifrån kommer jag? Vad hände innan jag var född? Hur var mina morföräldrar? Det är sådana frågor som alla föräldrar måste förhålla sig till. Man kan se att en del adopterade söker sitt ursprung när de blir vuxna, men alla har inte det behovet.

5. Vad vill ni i partiet?

– Vi har drivit frågan hårt om insemination när det gäller lesbiska, och nu är det dags för oss att ta steget vidare. Nu vill jag att vi tar upp frågan om surrogatmoderskap, för den har inte diskuterats tillräckligt. Jag och Maria Abrahamsson kommer att motionera i frågan till vår partistämma i höst.

6. Känner du barnlängtan?

– Vissa dagar gör jag det. När man träffar släktingar som har barn, eller som nu, när många av våra bästa kompisar får barn. Även när kollegor går på pappaledighet. Det hade varit ganska härligt att göra det. Å andra sidan kan jag också se mig själv i ett liv utan barn.