Hon tänker aldrig ge upp

MALMÖ. Sarah Storck var cuphjälten som med sin uppoffrande satsning i slutet av mars förde Supercupen till Malmö och LDB FC Malmö.

Matchen mot Örebro kostade henne en korsbandsskada i vänsterknäet. Hennes andra korsbandsskada på två år.

– Jag minns känslan före matchen. Jag visste om att halva den säsongen skulle jag ändå få träna rehab. Jag hade bestämt mig för att operera mina vader.

Det blev operationer i april och juli utförda av lagläkaren Ulf Sigurdsson. Och ett 2011 fyllt av rehab­träning på egen hand för henne.

– Läkarna säger att det ska bli bra. Muskelhinnan i vaderna klövs för att ge bättre utrymme och bli mer tänjbar. Sedan om det inte blir helt bra, det vet jag inte.

Fram till 2008 spelade hon i Bälinge och var stjärna i ungdomslandslaget. Hon bröt upp från Månkarbo, ett samhälle med 800 invånare mellan Uppsala och Gävle, och lockades till Malmö.

– Jag skadade mig i min första tävlingsmatch för LDB i maj 2009. Flög ner från Uppsala för att spela en halvlek med U-laget för att dagen efter sitta på bänken med A-laget. En riktningsförändring och i princip allt gick sönder i högerknäet.

Korsband, menisk, uttänjt ledband, broskskador.

– Jag vet inte varför det blev så här. Jag har ju varit elitskidåkare. Tränade jättemycket. Allsidigt, tyckte jag.

Men Sarah Storck ser en väg tillbaka till elitfotbollen. Trots att hon inte varit skadefri på tre år.

– Jag får kanske vara nöjd med att kunna spela sjuttio minuter. Men jag är van. När jag började den här säsongen kunde jag bara spela tjugo, säger hon.

Styrketräningslokalen på Malmö idrottsplats har blivit hennes arbetsplats. Hon har Malin Lundgren som sjukgymnast. De träffas varje tisdag förmiddag i gymmet.

Det är stökigt i det långsmala rummet som tidigare var klubblokal. Priserna finns kvar, på hyllan står bland annat pokalen från Alanya och Tournament of Champions som Sarah Storck avgjorde innan skade­eländet började igen.

– Tanken var att den här säsongen skulle jag få mitt genombrott. Det var det jag själv kände också. Jag blev uttagen i U23-landslaget. De två sista matcherna jag spelade med LDB i våras gjorde jag mål i båda.

Plan en är att kunna vara med och träna fullt ut i januari.

– Malin är bra. En riktig morsa. Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och inte åka hit. Men gör jag det inte så får jag inte vara med om allt det där roliga som jag har framför mig sedan.

Tvivla r du någon gång?

– Nej!

Tänker du på far an i att fotbollen k an ge dig men för li vet?

– Nej, jag tänker inte så heller.

Men tillvaron kan bli ganska enformig.

– Man blir rastlös. Gå ner här, rehab, gå hem. Sedan ... Vad ska jag göra resten av dagen? Det är klart att jag skulle vilja komma bort, komma iväg, göra något annat. Men jag är sjukskriven, det är inte så lätt. Och det kostar också.

Hon har missat två SM-guld och fått sitta på läktaren och se Europaspelet.

– Jag saknar fotbollen jättemycket. Ibland tänker jag: Vad lever man för? Varför ska man få sjukdomar? Varför ska man få skador? Vad är det för mening? Varför inte bara få vara frisk?

Hon skrattar. Det är aldrig långt till skrattet. Det har hjälpt henne.

– Jag är nog den typen av person. Annars hade jag inte klarat det.

Det räcker do ck inte med att kroppen ska hålla. Även fotbollsfärdigheten ska övas upp.

– Jag vet hur det var förra gången jag kom tillbaka. Jag var så förbannad på mig själv. Trodde att jag skulle vara lika bra som innan jag skadade mig, men jag var ju inte ens i närheten. Jag kunde vara så jäkla arg efter vissa träningar. Vad håller jag på med? Då tryckte jag ner mig själv. Kände att jag förstörde för de andra. Istället för att bara gå ut och njuta. Nu tänker jag så här: Du får vara med. För en månad sedan var du inte ens här.

Att ge upp. Aldrig.

– Jag är stark som person. Visst kan jag gå hem och vara ledsen, men jag skulle aldrig visa att jag är ledsen här på idrottsplatsen. Jag är den som ska vara positiv. Så ska folk uppfatta mig.

– Min dröm har hela tiden varit att få spela i A-landslaget. Och sedan ska jag göra mig ett namn inom fotbollen så att jag kan arbeta via mitt namn. Det brinner jag för.

Pojkvännen Timothy Avegård finns också som stöd. En hockeykille från hemtrakterna i Uppsala. De träffades i Malmö.

– Han har gjort att det varit enklare att hantera skadan den här gången. Han har fått mig glad när allt har varit jobbigt.

Att ha föräldrarna sjuttio mil upp i landet har varit tufft emellanåt.

– Just nu spelar det ingen roll. 2009 var jag 18 år, ny i Malmö och kände ingen. Då hade jag jättehemlängtan. Allt handlade om knäet så fort jag fick ett samtal hemifrån. Klart att de var oroliga och hade tusen frågor. Men jag tyckte det var jobbigt redan som det var. Till slut fick jag säga: ”Kan ni inte bara ringa och fråga vad jag gör om dagarna? Glöm fotbollen ett tag.” De har lärt sig bättre den här gången. Trots milskillnaden är jag tacksam för att de alltid funnits där för mig.