Hon väljer ett liv utan barn

Efter att Pernilla och hennes man köpt hus poppade frågan upp.

– Ska ni inte skaffa barn? Ingen ifrågasätter kvinnor som skaffar barn. Men om man inte vill ha barn, då utsätts man för massor av frågor, rena förhör, säger hon.

Sedan husköpet har frågan dykt upp då och då. Sällan kommer den från de nära vännerna, snarare från de ytliga bekanta. Att de ställer en såpass privat fråga förvånar henne.

– Eller så känner de att de kan komma undan med det, att man kanske inte kommer att ses igen och då kvittar det. Jag brukar kontra med frågan: Varför ska du skaffa barn, eller varför skaffade du barn? och då brukar det bli tyst. Det är ingen som ifrågasätter det.

Men det är inte alltid som hon känner att hon orkar argumentera.

– Ibland är det helt enkelt inte lönt, säger hon lite trött.

Många tror att det bara handlar om att "hitta rätt man" eller att man inte är lycklig nog i sitt förhållande, menar hon.

Hon är lycklig med sin man. Kanske provocerar det ännu mer, tänker hon.

Den äldre generationen pressar henne inte. Frågan kommer nästan aldrig från mamman eller svärmodern.

– Det är skönt att bådas våra syskon har skaffat barn. Därför är det ingen som jagar på oss att skaffa barnbarn.

I höstas bestämde sig Pernilla för att genomgå en sterilisering. Men vägen dit var inte så enkel som hon först kunde tro. Åldern var en faktor, eftersom hon bara är 25 år fanns risken att hon inte visste vad hon ville.

Det är Pernillas egen analys av de många turerna.

Hon kallades till samtal, först hos en gynekolog, sedan hos en kurator. Båda ville utförligt höra hur hon resonerade.

– Jag fick frågor som: "Hur var din uppväxt?" och "Hade dina föräldrar ett lyckligt äktenskap?" Jag fick verkligen försvara min barndom, som var bra och helt odramatisk.

Det kom också många frågor om hennes äktenskap.

– Det fälldes kommentarer som: "Tänk om du träffar en annan man?" Som att det inte var jag som ville det här, utan bara min man.

Pernillas make följde med till sjukhusen men kom inte längre än till väntrummet. Ingen var intresserad av att prata med honom.

– Hade de frågat om min uppväxt eller om mitt äktenskap om jag bett om en hormonbehandling för att kunna få barn? frågar sig Pernilla.

Efter kuratorssamtalet fick hon grönt ljus för steriliseringen.

– Det känns otroligt bra. Det är ju ett enkelt ingrepp, man får bara lokalbedövning.

Varför kan inte din man göra det?

– Vi resonerade om det, men det hade inneburit ett större kirurgiskt ingrepp för honom än för mig. Vi valde det mest skonsamma alternativet.

Hur många har ställt frågan: Tänk om du ångrar dig?

– Jo, den har jag fått. Återigen mest av folk som inte känner mig så väl. Frågan oroar mig inte det minsta. Om jag ångrar mig en dag så får jag ta itu med det då. Man kan alltid adoptera. Eller så kan man välja att arbeta med barn.

Hon tror inte att hon kommer att ändra sig. Hon har alltid varit helt ointresserad av barn och umgås mycket hellre med djur om hon får välja.

Redan i tonåren när kompisarna satt barnvakt, förstod Pernilla att hon var annorlunda. Hon hade svårt att rationellt begripa varför någon skulle vilja skaffa barn när världen drabbades av krig och miljöförstöring.

– Jag sade till min mamma då att världen är på väg åt fel håll och varför skaffar man då barn? För en tid sedan satt vi och kollade på en gammal videoinspelning på mig och min familj. Man kunde se mina småkusiner springa efter mig för att de ville leka. Men jag sprang bara efter hunden.

Tankarna gav inte vika. När klasskamraterna på allvar diskuterade familjebildning i slutet av gymnasiet fick Pernilla bara upp negativa tankar i huvudet.

Att hon och maken nu väljer bort barn hänger ihop med deras övriga livsstil, tror hon.

– Vi ser livet lite annorlunda än våra vänner. Vi planerar att flytta utomlands, vi är inte bundna till den här platsen, vi kommer förmodligen inte att flytta tillbaka till Sverige. Vårt icke-traditionella sätt att se på saker och ting avspeglar sig även i hur vi tänker om barn. Så tror jag.

Samhället i dag fokuserar väldigt mycket på barn. För mycket, tycker Pernilla.

– Nu handlar ju allt om att man ska ha barn. Men ingen ifrågasätter det permanenta valet i att skaffa barn.

Många som planerar barn talar om en längtan att låta en del av sig själv få fortsätta i ett nytt liv.

– Jag har inte det behovet. Om vi vill ha en symbol för vår kärlek kan vi beställa en tavla av oss själva eller anlägga en trädgård.

Det sista argumentet när alla andra tryter brukar lyda: Men vem ska då ta hand om dig när du blir gammal?

– Det finns inga garantier för att barnen kommer till ålderdomshemmet och hälsar på. Jag tror mer på att leva ett aktivt liv och lära känna många människor. Jag läste nyligen om en kvinna i Frankrike som skänkte sitt arv till de 150 personer som hon hade i sin närhet. Jag tyckte det lät helt fantastiskt.