Hur nära kan en man våga gå?

Kurt Jörnesand och Rune Nilsson, logistikansvarig respektive arbetsledare på Skanskas kontorsbygge vid ­Bassängkajen.

När kramades ni senast?

KJ: – Å, det gjorde vi mycket för fjorton dagar sedan. Vi hade en kurs, Safety week, med jobbet. Vi fick lära oss att leda varandra genom en labyrint, där den ena hade förbundna ögon. Som far och son, skulle vi tänka. Och så skulle vi kramas med jämna mellanrum, man skulle våga lite. Det var faktiskt en riktigt trevlig dag. Annars har vi en elektriker här på jobbet som kommer och vill kramas emellanåt, särskilt efter att vi gick kursen.

Är svenska män sämre än andra på att visa närhet?

RN: – Det är vi nog, särskilt jämfört med hur det är i utlandet. Det ligger väl i generna.

KJ: – Det har nog något med klimatet och mentaliteten att göra.

Ser ni någon förändring?

KJ: – Det är mycket lät­tare i dag att kramas när man ses. Tänk på hur det var för tjugo trettio år sedan. Ett rejält handslag, absolut inte mer.

Ibland blir det helt fel

David Jihad Dauod, 35-årig lärarstudent, uppvuxen i Kuwait med palestinska föräldrar. I Sverige sedan 16-årsåldern.

Vilka skillnader har du märkt i synen på närhet mellan heteromän sedan du kom till Sverige?

– I Kuwait var det helt normalt att män pussar varandra, att kompisar går hand i hand eller armkrok. Inte bara kindpussande. Runt Persiska viken har män ett särskilt sätt att pussas, näsa mot näsa liksom. Fast utan att läpparna möts. Och så är det helt normalt att ta på den man snackar med. Gör man det här så blir det otroligt lätt missförstånd.

Hände det att du klev fel i början?

– Jo, jag har hamnat i pinsamma situationer och fått lära mig. Jag minns särskilt en gång när jag skulle be en lärare släppa mig lite tidigare för att jag behövde åka iväg och ordna något. I min kultur finns en vana att ta på den person man vill be snällt, man tar med handen runt hakan. Så jag gjorde det och sa ”Kom igen nu, Björn”. Han bara backade undan, helt chockad.

Som tonåring i Kuwait – i vilka sammanhang brukade du gå hand i hand med kompisar?

– Det var inget man tänkte på, utan bara ett sätt att visa kärlek till den kompisen. En kvinna däremot fick man inte hålla i handen i det allmänna, där var det tvärtom emot hur det är här. Vi reagerade inte på det heller, det var något man var uppväxt med och uppfostrad till.

Och nu har du blivit en stel svensk som håller avstånd?

– Inte riktigt. Jag har inte förändrats jättemycket. Jag har anpassat mig, på de sätt som behövs för att fungera normalt i det svenska samhället. Båda mina kulturer har fina saker att ge. Jag har till och med lärt mina svenska infödda kompisar saker. Det här med närhet till exempel. När jag tar på någon så vet den att jag inte menar något annat än att jag försöker uttrycka min kärlek.

En arm – inte två

De tre engelskstudenterna Filip Fredlund, Malmö, Hans Sanchez, bördig från El Salvador men uppvuxen i Ängelholm och Jonathan Sköldebrink, Lund.

Är svenska heteromän rädda för att visa varandra närhet?

FF: – Jag skulle nog säga det. Det är sällan man ser två vuxna män stå och kramas ute på en nattklubb. Om det inte är för att hälsa på varandra.

JS: – En ”bro’ hug” i så fall. Bara en arm, aldrig kramas med två.

När du jämför svenskar med hur män i Centralamerika beter sig mot varandra, vad har du sett då?

HS: – Jag skulle säga att centralamerikanska män mycket tydligare visar upp sin homofobi. Här döljer man det helst om man är lite homofob. Senast jag var där förvånades jag ändå över hur mycket man skämtade om det. Spankade varandra på rumpan eller låtsades göra homosexuella gester.

Heteromännen gent­emot varandra då, vågar de komma närmare än vad svenska män vågar?

HS: – Svårt att säga. Det var så hårda miljöer jag var i, i San Salvador, där det mer handlade om att överleva. Folk kan bli mördade av gängmedlemmar bara för att de inte tycker om dem. I en så våldsam miljö måste man försöka ge en bild av sig själv som säger att man står ut med det. Då kan man inte gå runt och kramas.

Ni själva då, hur öppna är ni?

FF: – Jag tror faktiskt inte att vi är så stela.

JS: – Jag har vissa polare som är väldigt inskränkta. Det är ofta de som skämtar mest om det. Man undrar lite vad de döljer.

HS: – Jag har tänkt på att många av mina svenska vänner som är verkliga ”ladies’ men”, de som får hem flest tjejer, det är ofta de som vågar komma närmast.

JS: – De säger att de är säkra på sin sexualitet, men jag vet inte vilken sorts sexualitet de menar.

HS: – En av dem är inte alls rädd för att gå runt och pussa killkompisar på nattklubben.

JS: – Han har inget att bevisa. Alla vet redan att han får hem mycket tjejer, så ingen misstänker något annat.

Vad har män att vinna på att våga visa mer närhet?

JS: – Hade det blivit mer naturligt så hade vi haft mindre av homofobi.

Ser ni några tendenser till att stelheten mjukas upp?

HS: – Jag kommer ihåg att vi började krama var­andra i mellanstadiet, när vi upptäckte att tjejerna gjorde det och var så intima. Då kan vi också vara det, sa vi. Sedan hängde det där i genom uppväxten. Vissa ledande killar i gängen var mer kramiga och så smittade det av sig. Likadant om det kom in nya kompisar så har jag märkt hur de tog efter, slappnade av mer och förstod att det inte var något sexuellt.

JS: – Ängelholm är en fristad!