TRELLEBORG. Ett träningsfritt november har kommit till Trelleborg och Vångavallen. Tränare Tom Prahl har slutat och TFF ska ta ny sats igen mot allsvenskan.
Alf Westerberg är ensam med sina framtidstankar under en löprunda i Östervångsparken. Nu är han förstetränare 2012 när TFF ska tillbaka.
– Jag är sugen. Mer sugen än på väldigt länge, säger han.
Det har inte alltid varit så.
Med nästan tio års
distans vill Alf Westerberg egentligen avdramatisera händelserna kring midsommar 2002.
– Jag hade lämnat huvudtränarskapet i TFF för att ha en roll som utvecklingschef. Samtidigt blev Jonas Brorsson långtidssjukskriven. I praktiken blev jag då sportchef också. Och även tränare. När Ole Mørk fick gå tog jag över det också. Jag förde konstruktiva resonemang med Bo Forsén som då var ordförande men jag fick inte saker och ting att fungera, säger Westerberg.
Arbetsbelastningen blev för tung. Han visade tecken på utmattningssyndrom, det som i dagligt tal kallas utbrändhet. Att inte orka längre.
Tankarna och grubblet kring tränargärningen finns där fortfarande. Men Alf Westerberg har lärt sig hantera det. Han är en god motionslöpare. Springer fyra–fem mil i veckan och löser i dag sina problem innan de hinner bli en belastning.
– Löpningen är min stora ventil, säger han.
För några v
eckor sedan virvlade tankarna kring det utsatta tränarjobbet upp igen. Vid den årliga elittränarträffen med kollegorna från allsvenskan och superettan i samband med fotbollslandslagets Hollandsmatch.
Forskaren Sören Hjälm klädde mångas funderingar i ord och pratade om olika utbrändhetsnivåer.
– Jag känner en kollega som var så illa däran att han inte kunde gå ut och hämta posten, säger Alf Westerberg.
– En sådan träff ger bränsle. Det finns en väldig öppenhet kolleger emellan.
Men så var det inte när han själv drabbades.
– För tio år sedan talade man inte om det här. Det var närmast tabubelagt. Jag var sliten och trött en period. Reaktionen då inifrån TFF var väl mer irritation över att det blev medieuppmärksamhet.
Han berättar om
de omtumlande dagarna 2002.
– Det är ett stort steg att bryta upp. Man kastar sig ut, otroligt emotionellt. Ett väldigt tufft ögonblick att gå in till spelartruppen som man slitit tillsammans med under tuffa premisser och säga: Nu kliver jag av.
Det var tisdagen efter midsommarhelgen. TFF låg illa till i superettan den gången.
– Vi hade spelat tre matcher på en vecka, mötte Ängelholm, IFK Malmö och Åtvidaberg. Alla tre matcherna blev 0–0. Alla var inte värdelösa. Efter den veckan kom känslan. Jag klev av.
Han tog
sonen Max, då tio år, med sig och flydde uppmärksamheten.
– Goda vänner hade ett torp i Blekinge skärgård, på Sturkö. Jag stack upp dit och var där i fyra dagar. Bara vi två. Max vankade tålmodigt omkring med mig. Jag var inte i någon apati. Det blev bra dagar.
Timeouten blev bara ett halvår lång. Efter säsongen ringde ledaren Bosse Nilsson. I december blev Alf Westerberg tipselittränare i MFF.
– Batteriet var laddat igen, säger han.
– Det var en omvälvande händelse att kliva av, men jag måste säga att jag skulle önska att alla kunde få det här avbrottet mitt i karriären. Alla som jobbar på elitnivå idag och är i femtioårsåldern som jag, har upplevt att få sluta tidigare. Nästan alla har samma känsla: fan vad skönt att gå ett halvår. Få ordning på skallen, få perspektiv på saker och ting. Inse att det är så mycket som påverkar det här, att man inte är en usel människa själv.
Sedan 2008 är Alf Westerberg i TFF igen. I ett ännu tuffare arbetsklimat.
– Vi lever på en professionell marknad. Det finns inte klubblojalitet som var en förutsättning för femton år sedan. Tränarrollen förändras. Förr kunde du vara säker på att du var den som huvudsakligen påverkade en spelare. I dag är det så många, agenter, andra intressenter. För unga spelare har föräldrar en drivande roll. Faktorer som gör att det är svårare att verka.
– För femton–tjugo år sedan pratade vi väldigt mycket om att bygga på tre år. Det fanns en kärna av spelare. De var socialt förankrade. I dag hör du aldrig någon prata i dessa termer. Du lever mellan transferfönsterna.
Han minns sommaren 2006 i MFF.
– En månad omsatte vi fjorton spelare, åtta ut, sex in. Stjärnorna Junior och Jonathan Johansson kom. När jag började som tränare i Småland en gång i tiden, hade man julafton som en helig gräns. Då skulle truppen vara på plats. Efter trettonhelgen körde man till november.
– Förr var tränarrollen ett ensamvargsliv. Det kan det inte vara i dag, fler är involverade i ett lag. Det är egentligen bra. Du jobbar i team. Du blir mer en arbetsledare i teamet, en riktig utveckling.
Mår du bra i d
ag?
– Ja, det gör jag. Jag har efter hand förändrat mitt sätt att arbeta. Är noga med att jobba på jobbet. Men det är inte ett problem att telefonen ringer. Man måste ju vara tillgänglig. Något som egentligen är en stor stressfaktor. När barnen var små var min sambo Annika noga med att vi skulle ha en frizon på kvällen. Att renodla, våga begränsa är viktigt. Annars kan engagemanget pågå alltid, och då bränner man sig.