”Redan när jag gick i ettan kände jag att jag var annorlunda.
Asperger yttrar sig olika från person till person. Jag kan tolka omgivningens signaler men har svårare att hantera mitt eget beteende. I skolan kände jag mig ofta som en alien och förstod inte hur andra klarade att fungera av sig själva.
Jag tänker hela tiden på hur jag beter mig. Ju fler människor som finns omkring mig desto tröttare blir jag av att hålla koll på hur jag uppträder. Att jag sitter rätt, äter rätt, inte tittar för länge på någon. Sådant fungerar av sig själv för andra.
Så är det nu också när jag pratar med dig. Jag måste tänka på att ha ögonkontakt. Men inte för länge, för då ser det ut som om jag stirrar. Jag gillar att fästa blicken på något, en kaffekopp på bordet till exempel. Men gör jag det för länge stirrar jag också. Samtidigt tänker jag på kroppsspråket och ansiktsuttrycken, att röra på armarna, göra gester, le. Annars verkar jag robotaktig.
Samtidigt måste jag koncentrera mig på det jag håller på med för stunden, som att jag nu formulerar mig och svarar på dina frågor.
Jag kan gå och handla själv i ett köpcentrum. Men det är krävande. För mig är upplevelsen som ett enda kaos. Det underlättar mycket att ha med sig någon. Då fokuserar jag helt på den personen och försöker stänga ute allt annat.
Ibland blir det för mycket, exempelvis om vi har prov i skolan. Då händer det att jag inte orkar uppbåda tillräckligt med kraft utan måste stänga in mig i min lägenhet och bara sova eller spela data.
Egentligen är jag en social person. Fram till jag började i sjuan hade jag massor av kompisar. I den åldern funderar man inte så mycket på hur man själv är och om andra är annorlunda. I högstadiet var det slut på lekarna. Det blev viktigare att uppträda rätt, säga rätt saker, att vara populär och omge sig med rätt personer. Folk fokuserade mer på studier och började intressera sig för det motsatta könet. Vi hade inte längre ett klassrum och en lärare. Man förväntades vara mer vuxen.
Det är vanligt att det blir problem i den åldern för personer med Aspergers syndrom. Själv blev jag grovt mobbad. Jag mognade senare än mina jämnåriga kamrater, det är också vanligt. Jag var fortfarande ett barn i jämförelse med dem. Jag hade svårt att förstå de sociala koderna och samspelet.
Aspergare har ofta problem med motoriken. Man rör sig på ett robotliknande sätt, är klumpig och snubblar lätt. Att gå mellan salarna på rasterna var kaotiskt. Korridoren var full av elever, jag skulle hålla reda på tiden, vart jag skulle gå, att jag hade rätt saker med mig och dessutom sätta ned fötterna på rätt ställe och inte krocka med folk. Jag snubblade ofta. Det blev ytterligare ett sätt att sticka ut. Snarts spreds det över hela skolan att jag var konstig och knäpp.
I min klass fanns två killar, populära skämtare. De drev mycket med mig, till en början inte särskilt allvarligt. Men det blev allt grövre och gick senare över i fysisk misshandel. Det var många gånger som jag kom hem från skolan och grät.
Jag hade många samtal med rektorn och min mentor och med killarna som mobbade mig. Men skolan kunde inte skydda mig och mobbarna tyckte bara att jag var konstig. När det blev värre blev jag själv våldsam. Att slå tillbaka löste inte grundproblemet, men alltid var det några som blev rädda och som jag sedan slapp.
Det hela slutade en dag med att en kille slog mitt huvud mot en vägg. Han såg helt chockad ut när blodet rann ner från mitt huvud. Efter det bytte jag skola.
I gymnasiet gick jag på en skola som var specialiserad på bland annat elever med Aspergers syndrom. Det första året var rena himmelriket. Jag hade en bra mentor som stöttade mig hela tiden.
Det andra året slutade min mentor. Till det kom att skolan var väldigt fokuserad på bestraffningar. Om man gjorde något fel fick man äta på sitt rum och inte vara tillsammans med de andra. Själv har jag svårt att tolerera orättvisor och ifrågasatte ofta. Då blev jag ännu mer bestraffad. Jag var ofta borta från skolan. Vissa dagar klarade jag inte att uppbåda kraft att både hänga med i undervisningen och att i varje ögonblick tänka på mitt uppträdande. Skolpersonalen borde ha försökt förstå, men istället delade de ut bestraffningar.
Till slut gick det inte längre. Jag slutade i trean och kom tillbaka hem och mådde fruktansvärt dåligt.
I vintras började jag på komvux med målet att läsa in samhällsprogrammet. Jag läser ett ämne i taget och går två dagar i veckan. På komvux är det inte så viktigt att vara populär. Det handlar mest om att få bra betyg.
Men skolan tar ändå mycket kraft. Jag måste ha pauser från att vara bland folk. I min lägenhet kan jag vara mig själv. Den förlorade energin tar jag igen genom att spela data, titta på tv eller bara sova.
Mobbningen i högstadiet är en anledning till att jag inte går ut så ofta. Tanken på att möta någon från skolan skulle väcka minnen. Ända sedan sjuan har jag stängt mig inne med min dator och spelat och pratat med folk på internet. Där är det ingen som kan se mig och man behöver inte tänka på sitt uppträdande.
Jag är inte nöjd med att ha det så här. Därför studerar jag så att jag kan få ett jobb. Jag har alltid varit IT-intresserad och kan till och med formulera mig bättre på engelska än på svenska. Jag hoppas kunna hitta ett jobb som inte kräver så mycket kontakt med andra.
Det är klart att jag hoppas på att få en egen familj en dag. Jag är en social person. Med min familj och personer jag känner väl behöver jag inte tänka på mitt uppträdande. Att vara med dem är ingen ansträngning eftersom jag kan lita på dem och vet att de inte skrattar om jag gör något fel.”