När Eva läste artiklarna om mor- och farföräldrar kände hon både bitterhet och
glädje.
– Jag log för att det finns bra personer som verkligen är där för sina
barnbarn. Samtidigt blev jag väldigt ledsen för att vi inte har det så.
Sist Evas två pojkar träffade sin mormor och morfar var för två år sedan. De
bor i Sydamerika och dit är det både långt och dyrt att resa. Och Evas
minsting, som bara är ett par månader, har mormor och morfar aldrig träffat.
– Det blir så ensamt. Jag saknar gemenskapen och närheten. Men framför allt är
jag ledsen över att mina barn inte kan få den.
Familjen i Sydamerika har ingen dator, men minst tre gånger i veckan ringer
Eva sin mamma. För barnen är det svårare med telefonkontakten eftersom de
inte pratar spanska, även om de förstår.
– När de har träffats brukar det ta ett par dagar. Då vill de inte ens kramas.
Sedan lossnar orden och de kommer varandra nära.
Men nästa vecka är två års längtan över. För den här gången. Mormor kommer på
besök och ska stanna i flera månader. Barnen frågar ideligen hur många dagar
det är kvar tills flyget landar.
– Även om jag är jätteglad för att hon ska komma kan jag inte låta bli att
tänka på att det kommer att bli som vanligt igen när hon har åkt.
Farmor och farfar bor däremot nära. Ändå har de ingen kontakt. I deras fall
handlar det inte om avstånd i mil utan om konflikter som gör att de inte kan
mötas.
– Ibland säger min ena pojke att han har en farmor men att han inte kan hitta
henne. Det är så sorgligt. Jag sörjer det här för mina barns skull.
Många är dagarna då Eva hade önskat att det fanns någon som kunde stötta
familjen. Som när hon var nyopererad efter kejsarsnittet för en tid sedan
och hennes man hade långa dagar på jobbet. Någon enstaka gång frågade hon en
vän om en stunds barnpassning.
– Men alla har sitt. Och jag har lärt mig att här i Sverige är man lite
försiktigare med att fråga om hjälp. Egentligen skulle man önska att det
fanns någon ensam äldre person som ville ha plastbarnbarn.
Fotnot: Eva heter egentligen något annat.