Det har gått sex år sedan Sanna Lilie fick diagnosen utmattningssyndrom. I dag är hon frisk. Hon har flyttat från Stockholm till Malmö och lever ett annat liv. Fyllt av utmaningar, men lugnare. Med tydligare gränser.
Men sjukdomstiden väckte många frågor kring stress och utmattning. När hon träffade jämställdhetskonsulten Pernilla Alexandersson, som var precis lika gammal då hon ”gick in i väggen”, väcktes tankarna på att skriva en bok tillsammans. De delade många erfarenheter och tankar.
Resultatet blev den nyligen utgivna boken ”Brinntid”. För författarna blev den ett sätt att förstå både sjukdomen, sig själva och samhället runt omkring. Den är på samma gång en faktabok, en handbok och en feministisk debattbok. Om utbildning, arbetsliv, vård och jämställdhet.
– Vi har skrivit den till dem vi var, säger Sanna Lilie. När jag drabbades var det en sådan bok jag hade velat ha. Vi vill beskriva vad det hela handlar om och visa att det finns en väg ut, att det inte är hela världen. Vi brukar skoja och säga att det har varit vår bästa kompetensutveckling.
Sanna Lilie växte upp i ett villaområde i Bromma. Redan på högstadiet lärde hon sig att hon kunde ta sig framåt, nå sina mål, genom att prestera. Men på gymnasiet övergick det i betygshets.
Hon tog med sig det osunda beteendet till universitetet och började få allvarliga problem med att sätta gränser för hur mycket tid studierna skulle ta.
Samtidigt jobbade hon extra och engagerade sig ideellt. En ytterligare påfrestning var att hon delade en liten lägenhet med tre andra personer på Söder. Hon hade egentligen behov av att få vara ensam och reflektera, men hade alltid folk tätt inpå sig. Det var inte ”coolt” att vara själv, tyckte hon.
Hon mådde allt sämre och till slut höll det inte längre. Hon brakade ihop fullständigt.
– Jag hade ingen livskraft, ingen tidsuppfattning, kunde inte göra aktiva val, inte hålla i en konversation, inte laga mat, berättar Sanna Lilie.
På psykakuten fick hon veta att hon hamnat i en djup depression på grund av utmattning. Hon blev sjukskriven och fick en lång rad läkemedel utskrivna: lugnande, antidepressiva och sömnmedel. Sedan sov hon i en månad.
Sanna Lilie kände skam över sjukdomen. Många hon kände reagerade också negativt och nedlåtande.
– De sade att det kunde man ju ha förstått, att du som alltid ska vara så duktig skulle drabbas av det här. Framförallt män hade svårt att förstå. En del frågade hur det kändes att vara en parasit på samhället. En del drog sig undan, de såg mig som ett skadeskjutet djur. Det är obehagligt att se en människa som mår psykiskt dåligt.
Hon erbjöds kognitiv beteendeterapi, kbt, men det fungerade inte alls eftersom det krävdes att hon återigen skulle prestera. När hon började trappa ner på medicinerna försökte hon följa sin magkänsla, som hon så länge nonchalerat.
– Den sade ”stick härifrån”. Stockholm var inte bra för mig. Eftersom jag blev sjuk där upplevde jag staden som stressande med många krav som jag själv satt upp: jag skulle se rätt ut, äta rätt, tänka rätt, vara rätt. Då bestämde jag mig för att flytta till Malmö. Det var en instinktiv känsla.
Sanna Lilie kunde fortsätta sin utbildning vid Malmö högskola. Hon hade aldrig satt sin fot i staden tidigare, men trivdes från första stund. Frisk var hon däremot inte. Det hade bara gått åtta månader sedan sjukskrivningen och ångesten var hela tiden nära.
Men i Malmö hittade hon en samtalsterapeut som förstod henne. I ett och ett halvt år gick hon i terapi.
– Jag hade skyllt min sjukdom på min duktighet, den stod för allt som var fult. Jag ville sluta vara duktig, dra ner på allt och göra mindre, men det gick inte. Genom terapin kunde jag till slut se min duktighet som min kompis, en del av mig själv, som jag behöver.
I arbetet med boken har hon lärt sig att höga krav i sig inte är ett problem, de blir bara det om resurserna för att uppfylla dem inte finns.
– Att inte få utnyttja sin kompetens, utan vara understimulerad kan också leda till utbrändhet, säger hon.
Fler kvinnor än män drabbas av utmattningssyndrom. Många är unga, välutbildade och högpresterande. Detta har gjort att diagnosen kommit att förknippas med ”duktiga flickor”.
Sanna Lilie och Pernilla Alexandersson är kritiska till detta eftersom det framstår som om duktighet är något negativt och flickorna har sig själva att skylla. Det osynliggör också de män som bränner ut sig, menar de.
– Vi vill reclaima uttrycket. Duktighet är något bra. Jag älskar att prestera, jobba hårt och se resultat. Man ska inte klappa duktiga flickor på huvudet och begränsa dem. De mår bra av att använda hela sin kapacitet, men utan att den utnyttjas. Det måste skapas ett rum för duktiga flickor att få vara precis så duktiga som de vill vara.
Med tanke på hur många som insjuknar tycker hon det är konstigt att stress inte längre diskuteras särskilt mycket. Det krävs nytänkande inom skola, högre utbildning och arbetsliv, menar hon.
I dag är Sanna Lilie anställd på sjuttiofem procent. Mer än så vill hon inte binda upp sig. Om hon har mycket jobb under en period är hon noga med att också planera in ledighet.
– Det kan handla om att lägga in två timmar i kalendern mellan ett mingel och ett möte för att fylla på energinivåerna, säger hon. Då gör jag det jag känner för, tar en promenad, går ut och äter med en vän eller bara ligger i sängen.
Hon älskar också att vara helt ensam.
– Jag lyssnar på min magkänsla.