– Vissa människor har risktagande som livsstil. De söker faran för att de vet
att det ger dem en kick – och de njuter av det, säger Marianne Kristiansson,
docent i rättspsykiatri och verksamhetschef på Rättsmedicinalverket.
Hon är expert på extrema beteenden och vet mycket om kicksökandet och dess
avarter.
Och hon har mött dem alla – extremsportarna, pokerspelarna, bankrånarna,
finansklipparna. Livets lindansare.
En del hör hemma i den kriminella världen – de finns på listan över Sveriges
grövsta brottslingar. Andra är till synes helt vanliga människor – din
granne, din chef, din älskade.
– Att söka spänning behöver inte utgöra ett avvikande beteende. Men det kan
bli ytterst destruktivt när det går över styr – kanske så långt att livet
sätts på spel, säger Marianne Kristiansson.
Hon talar om det belöningssystem i hjärnan som driver oss att göra saker – för
att vi mår bra av det. Hur vi hanterar våra ”belöningar” grundläggs i
barndomen.
– Man ser det tydligt hos en del ungdomar som får kickar av att göra brott och
utöva våld. Det skapar sannolikt en upplevelse av att må bra, att det blir
lugnt.
– Omgivningen måste sätta gränser tidigt. Annars ger det här en förstärkning i
belöningssystemen hos de unga. Det man mår bra av upprepar man. Man vill ha
mer och mer.
– Det är en farlig väg.
I botten finns arv, miljö samt kulturella normer och sammanhang. Men också en
fysiologi som livnär sig på extremt kittlande upplevelser.
– Vissa individer måste testa de allra yttersta gränserna för att må bra.
Sedan behövs det farligare och farligare situationer för att ge den
eftersträvade kicken.
– Det skapas ett fysiologiskt beroende som kräver allt större risktagande.
En jämförelse med drogmissbruk ligger nära till hands.
– Man kan se faran som en drog – som kan missbrukas och överdoseras – precis
som alla andra droger.
Men det finns hjälp att få. Kicksökaren måste lära sig vilka de egna
varningssignalerna är. Och omgivningen måste få stöd.
– Terapin siktar på att förbättra förmågan att bedöma riskerna och göra klart
för klienten att kicksökandet handlar om en rad egna beslut. Man ökar
personens medvetenhet om hur det känns när den gränsöverskridande impulsen
är på väg, säger Liria Ortiz, legitimerad psykolog och psykoterapeut med
KBT-inriktning som skrivit flera böcker om motiverande samtalsterapi.
– Du får träna dig i att stoppa kicksökarimpulsen. På en skala från 1–10 är
det kanske möjligt upp till 5 eller 6 att känna igen impulserna. Man kan
lära sig tänka på annat, man kan göra andningsövningar. Det är en enorm
frihetskänsla att lyckas ta kontrollen över sig själv igen.
– Har impulsen nått 9 eller 10 i styrka är det för sent. Då inträder en sorts
tunnelseende. Du kan bara se kicken framför dig. Man brukar säga att hjärnan
har blivit kidnappad.
– Du kan ha barn som du älskar, men de ger inte lika starka upplevelser – inte
sådana kickar. I den stunden är du inte mottaglig för argument längre.
Hur är behandlingsresultaten och hur lång tid tar det?
– Kanske sex månader eller ett år vid kontinuerlig träning. Finns den riktiga
motivationen där kan det fungera väldigt bra och ganska snabbt.
Hur ska anhöriga förhålla sig?
– Det är viktigt att komma fram till vad du är redo att tolerera och vad du
inte är beredd att ta. Var den egna gränsen går och när du ska sätta stopp.
– Samtidigt måste du se till att ta hand om dig själv. Anhöriga gör ofta vad
de kan för att kontrollera en situation som är väldigt kaotisk. Man försöker
skapa lugn och ordning helt enkelt.
Liria Ortiz talar om ett fenomen hon kallar ”löftescirkel” – en rundgång av
brustna löften om förändring, som förr eller senare kan nöta ner den
starkaste relation.
– Man lovar att det är sista gången och så blir det inte det. Partnern ber en
låta bli och när man lovar att sluta – ja, då ljuger man ju mer eller mindre.