Jul betyder skinka och tomte. Eller lamm och dans. Många är orubbliga i synen
på hur en riktig jul ska vara. Det är Aklilu Tamrat också. Men för honom
finns julen i två versioner. Båda traditionsbundna, bara på olika sätt.
En riktig jul, som i barndomen, ser ut så här: I yrvaken morgontimme, helst
redan vid fem, beger sig familjen till kyrkan. Det är dimmigt av rökelse,
prästen håller i mässan och höfter rör sig när församlingen dansar den
traditionella kyrkodansen. Hemma igen samlas släkten till en stor middag.
Nyslaktat lamm, grönsaker och injerabröd. Barnen får kläder, skor eller
något annat de behöver.
Det är i södra Etiopien, i staden där Aklilu Tamrat växte upp, och kyrkan är
den etiopiskortodoxa. Men det är varken den 24 eller 25 december, utan den 7
januari. Det är då julen firas, dagen när de tre vise männen kom med gåvor
till Jesusbarnet.
– Det jag saknar allra mest är nog kyrkoceremonin. Hur alla var klädda i vita
bomullsdräkter med broderi nedtill. Stämningen var alltid speciell och det
var helgdag, säger han.
I dag är det annorlunda. Julen luktar pepparkakor i lägenheten i
Lund. I fönstren håller adventsljusstakarna decembermörkret stången. Snart
åker granen upp från källaren och tomtesäcken är på väg att fyllas.
– Första julen här i Sverige snöade det! Jag hade aldrig sett snö eller varit
i Europa tidigare.
Det var för arton år sedan. Aklilu Tamrat, hans före detta fru och deras
fyraårige son kom hit som flyktingar.
– Jag visste ju inte precis hur man kokar skinka om man säger så.
Men det visste deras vänner som kommit till Sverige tidigare och hunnit lära
sig receptet på en typiskt svensk jul med allt från mat till pynt och tomte.
– Därför var det enklare att komma in i hur det funkar här, säger Aklilu
Tamrat.
Desto svårare var det att fira den ortodoxa högtiden utan allt det
som han var van vid. Familjegemenskapen, traditionerna, stämningen. Doften
av riktig jul. Avståndet till föräldrarna och de tio syskonen kändes
smärtsamt långt.
– Det är ju så, högtiderna väcker minnen och känslor. Det är jättejobbigt att
komma bort från släkten.
Han häller upp kaffe ur en etiopisk bryggare och öppnar pepparkaksburken. Nu
är det jul igen ...
– Man tänker tillbaka på alla år som har gått. Och varje år frågar jag mig vad
jag har åstadkommit, vad jag har gjort. Ibland lovar man ju sig själv
förändringar som inte blir av. Men jag kan inte ändra det som har hänt. Det
är därför jag är religiös. Det hjälper mig att tänka positivt, får en att
lugna sig.
Numera handlar den svenska julhelgen, precis som för så många andra
föräldrar, om att bygga upp den rätta stämningen för barnen. Den som man
tror att de förväntar sig, som de har växt upp med, som visas på film och tv
och som de vet att de delar med kompisar och grannar.
– Jag brukar tänka att deras känslor inför julafton är desamma som mina var
inför den etiopiska högtiden som barn. Med ett par förändringar bara, som
att vi är på en annan plats och presenterna är fler, säger Aklilu Tamrat.
Samtidigt är presentberget det som han har svårt för med den typiskt
västerländska julen. Att hela helgen är så översköljd av kommersialism.
– Men allt det där har kommit till mitt gamla hemland också under senare år.
De som har pengar har köpt den västerländska julen med glitter och julgran
och julklappar på julafton. De firar två gånger. Både då och sen den sjunde
på traditionellt vis.
Ungefär vartannat år har Aklilu Tamrat haft möjlighet att
resa ned på semester. I somras var han där med barnen i över två månader,
bodde i barndomshemmet som fortfarande är omgärdat av banan- och mangoträd,
höns och får. I dag bor en av hans bröder i huset med sin familj.
Föräldrarna gick bort för flera år sedan och flera av syskonen är spridda
runt om i världen. I Sverige har Aklilu bara den egna kärnfamiljen, och
vännerna.
– Etiopien är som ett helt annat land nu. Det är tydligt hur mycket klyftorna
har ökat. När jag är ute med gamla kompisar som har det bra ställt har jag
ingen chans att beställa in i samma takt som de. Jag som bor i rika Europa.
Samtidigt ser man bara fler och fler som är riktigt, riktigt fattiga.
Människor som knappast kan köpa julklappar om man säger så.
Kontrasten till de tre egna sönernas önskelistor gör ont. Världens orättvisa
inpå huden. Själv kommer Aklilu Tamrat från en medelklassfamilj. Pappan var
tjänsteman på skattemyndigheten och mamman skötte hem och barn. När de tre
vise männen kom med gåvor fick han nya kläder och ibland något mer som han
önskade sig, som en fotboll.
– På min tid handlade det inte om X-box. Samtidigt tänker jag att det inte är
någon skillnad. Mina barn önskar sig saker som är på deras nivå, här och i
dag, medan jag blev lika glad för bollen, som var mer på min nivå. De har
samma känslor som jag hade då, fast här.
Under de arton vintrar som Aklilu Tamrat har bott i Lund har han
fortsatt att fira den ortodoxa julen i januari. De första åren i något av
Svenska kyrkans kyrkorum, som de fick låna över dagen. Men sedan tio år har
de ett eget litet kapell vid Norra kyrkogården, som tidigare stod oanvänt,
fyllt med bråte. I dag är det södra Sveriges egen etiopiskortodoxa kyrka,
med högmässor som samlar ett hundratal, och söndagsmässa varje vecka för
runt tjugo personer. Problemet är bara att det inte bor någon präst i
regionen. Vid högmässor brukar någon resa ned från Stockholm eller Göteborg,
vanliga söndagar ordnar de en predikan med teknikens hjälp.
– En modern lösning. Vi har med oss datorn till kapellet och spelar upp den
inspelade gudstjänsten från Stockholm. Inte direktsänt, men klockan två. Det
fungerar bäst för alla som har barn och annat att ta hänsyn till på
söndagarna.
De egna sönerna följer med till julmässan. På kvällen blir det middag, något
lite extra, tillsammans med vännerna.
– Barnen är med. Men för dem är julen framförallt den svenska, de tänker ju
som svenskar. Det är mycket den materiella grejen. Men det är det å andra
sidan i Etiopien också numera.