Könet betyder inte allt

MALMÖ. Båda två är kortklippta och man kan inte undgå att se att de är släkt. Kim Granvik är klädd i byxor och en T-tröja. På handleden sitter regnbågsfärgade band.

– Min transidentitet är en stor del av vem jag är, men det är ingenting som man ser utanpå, därför gillar jag att kunna synas med armbanden.

Kim är äldst i en syskonskara på tre och gick sina första år på en liten och trygg montessoriskola.

– Där var det ingen som tvingade på mig några könsroller. Jag fick vara flicka när jag ville och pojke när jag ville.

För det var just så Kim Granvik kände sig – som både och, eller varken eller. Lekarna kretsade lika gärna kring sugproppspistoler som barbiedockor.

När högs tadiet började förändrades situationen.

– Det är svårt att sätta fingret på vad som hände. När puberteten slog till kände jag mig splittrad. Alla sa till mig att det var helt normalt och att det skulle gå över. Men det gjorde det aldrig. Jag hann bli 18 år innan jag på allvar förstod att något inte var som det skulle.

Eva Granvik hade också märkt att det inte fanns något intresse för vare sig smink eller mode. Så när hon fick veta att Kim var kär i en tjej, föll bitarna på plats.

– Jag tänkte att Kim var lesbisk, något jag verkligen inte hade något problem med.

Men brist i kommunikationen ledde till missförstånd.

– Det jag försökte berätta var att jag var bisexuell, men du och pappa tog för givet att jag var lesbisk. Jag förstod först inte att det blivit ett missförstånd, utan uppfattade detta som en negativ reaktion. Det gjorde att jag inte vågade berätta att jag även hade en trans­identitet.

Eva Granvik kä nde på sitt håll att det var en svår balansgång.

– Frågade jag för mycket var jag rädd för att vara för gåpåig. Sa jag ingenting, kunde det tolkas som att jag inte brydde mig eller var kritisk. Jag var ibland rädd för att du skulle bli sårad och uppfatta det jag sa som kränkande. Hur jag än gjorde så kändes det fel.

Kim nickar.

– Nu har vi i alla fall rett ut allting, även om det tog ett par år.

I början var allt väldigt förvirrande. Det var ingen som hade berättat för Kim Granvik att man kunde vara mellan man och kvinna. Svårast var att inte tillhöra något fack.

– Sedan har jag stannat upp och frågat mig själv – varför ska jag önska att jag är något jag inte är? Då hade jag inte varit jag. Nu har jag faktiskt kommit fram till att jag tycker om den jag är, hur jobbigt det än är.

Men det tog tid innan det kändes okej att inte ha en etikett. Det går i vågor. ­Ibland dominerar det manliga och ibland det kvinnliga.

– Jag tycker om att slå hål på fördomar och säga att man faktiskt kan vara en salig blandning av allt. Jag är transperson, men jag är också hästnörd, fantasynörd och mattenörd.

När Kim Granvik klädde sig i drag första gången precis efter gymnasiet, var det många tjejer som tyckte det var konstigt.

– Jag fick förklara att medan ni sätter på er mascara och ögonskugga för att uttrycka femininitet så tar jag på mig lösskägg och lindar brösten för att uttrycka maskulinitet.

Ett avgörande steg blev att ta det könsneutrala namnet Kim, strax innan tjugoårsdagen. Redan som femåring hade just detta namn legat på önskelistan.

– Jag träffade då en liten ponnyvalack som hette så, och det gjorde hans skötare också, fastän hon var tjej. Jag fick berättat för mig att en pojke och flicka kunde ha samma namn.

Det känns också fe l att kallas han eller hon. Kim Granvik föredrar det neutrala hen, som används flitigt i hbtq-världen. Men då detta ännu inte är vedertaget i svenska språket är det inte alltid helt lätt att få andra människor och medier att använda begreppet. Kim kämpar för att det ska bli mer etablerat.

– När folk använder hen när de pratar om mig känns det som att jag blir bekräftad, vilket är jättehärligt.

Men reaktionerna från omgivningen har skiftat.

– Vissa är bekanta med en könsidentitet mellan man och kvinna, och med begreppet hen. Andra reagerar som om jag rubbar hela deras världsbild.

Eva Granvik tycker att det inte har varit helt lätt att vänja sig vid hen, vilket hon tror beror främst på ovana.

– Nu tänker jag på hur jag uttrycker mig. Till exempel så säger jag inte längre att jag har tre döttrar, utan att jag har tre barn.

Kim Granvik är själv övertygad om att den kluvna köns­identiteten alltid har funnits där, men att samhällets förväntningar har pressat tillbaka den.

Som föräldrar ofta gör, trodde Eva Granvik och hennes man först att det var en fas.

– Det är inte ovanligt med en identitetskris i den åldern. Så det är klart att den tanken fanns, men den har jag ju definitivt inte längre.

Kim Granvik sökte stöd genom RFSL Ungdom och är i dag helt öppen med sin identitet.

– Tidigare var det mycket för min egen skull, men nu vill jag visa för andra att det här med att befinna sig mellan två kön faktiskt ­existerar.

Att tala med någon utomstående innan man kommer ut för de närmsta, tycker båda kan vara en god idé.

– Det kan vara bra att reda ut sig själv först, in­nan man blandar in sin familj, säger Kim. Man kan inte riktigt stötta varandra i början.

Eva t ror aldrig att hon någonsin kan förstå fullt ut, något som Kim inte tycker är så konstigt.

– Det händer att jag ­ibland får frågan: Hur känns det? Då brukar jag bara be den personen att förklara hur det känns att identifiera sig med sitt biologiska kön, för det förstår inte jag.

I dag känner Kim Granvik sig stark och är mitt uppe i en lärarutbildning. Ute på praktiken har eleverna fått reda på hur det ligger till. Det har känts skönt att berätta.

– Niondeklassarna kan se lite ställda ut, medan tolvåringar kommer med spontana frågor. Generellt tror jag att samhället blir mer och mer accepterande för minoriteter.

Eva hoppas att Kim har rätt, för det är just detta hon kanske är mest orolig för.

– Som mamma vill jag självklart att du ska ha all lycka i världen, men jag är rädd för att andras fördomar och okunskap ska såra. Du har varit så stark och jag beundrar dig verkligen. Men att se hur jobbigt du har haft det i perioder, det smärtar så klart mig som förälder. Jag hoppas bara att du kommer får accepterad som den person du är.

Att få bilda en egen familj i framtiden är en dröm för Kim Granvik, men ­ibland känns det långt borta.

– Rent krasst får jag nog acceptera att jag kanske aldrig hittar någon att leva med. Det jag känner starkast är att jag vill ha barn på något sätt.

Även om Kim ibland funderat på att förändra kroppen till att bli mer manlig och därmed mer könsneutral, så är det inget som kommer att ske nu.

– Jag har lagt det på hyllan, mycket just på grund av att jag vill kunna föda barn. Nu har jag fått den här kroppen och då ska jag väl använda den till det som den är till för. Sedan kanske jag gör något annat med den.