Den enes ben vilar i kompisens knä, den andres armar håller om grannens rygg, ett huvud får stöd mot axeln bredvid. I en soffa i Norra Nöbbelövs församlingsgård sitter fyra 15-åringar och pratar om tro. Och, minst lika mycket, om sammanhållning.
– Jag tror på kärlek. Det Jesus sa var smart, jag kan stå för allt han har sagt och det räcker för mig. Om det sedan finns en Gud eller inte är en annan sak. Men kärlek och gemenskap finns, säger Rasmus Nilsson.
För trettio år sedan konfirmerades fortfarande en majoritet av landets tonåringar. En tredjedel gjorde det inte. I dag gäller det omvända: en tredjedel av alla 15-åringar konfirmerar sig i Svenska kyrkan. Varje år har antalet sjunkit med någon procent, tills nu. De två senaste åren har kurvan planat ut.
Men i Norra Nöbbelövs församling, som bland annat ordnar konfirmationsläger med olika sportteman, är söktrycket sedan länge högt. Och efter konfirmationen är det många som vill fortsätta som lägerledare för nästa kull.
Det vill också de fyra tonåringarna i soffan.
– Jag vill ge allt det som vi fick uppleva vidare. Och återförenas med några från mitt läger. Tänk så hemskt att aldrig få vara med om det här igen, säger Ida Magnusson.
Precis som de tre andra är hon översvallande i sin beskrivning av lägertiden. Utan mobilerna på, det var ett krav, var de hänvisade till varandra. Skolans hårda jargong var som bortblåst, ersatt av mjuk närhet och sammanhållning.
– Man lär känna de andra på djupet direkt, på riktigt, säger Maja Warlin.
– I skolan handlar det ju inte precis om att man ska älska varandra. Det är inte direkt ett ställe där man vill visa sig sårbar, säger Gustav Andersson.
Varje dag pratade de runt olika teman: skuld, död, förlåtelse, hur vi är mot varandra.
– Det är ju sådant man tänkt på själv tidigare också, men inte vetat om man kan ta upp med andra bara sådär. Här fanns det möjlighet, säger Rasmus Nilsson.
– Jag hade en del jobbiga saker med mig som kom upp. Acceptansen mellan oss alla gjorde att jag vågade berätta och öppna mig för de andra, säger Ida Magnusson.
Barndom ens Gud, gubben på molnet, har ersatts av något annat, menar de alla fyra. Av en stärkt känsla att de alla är okej just som de är, av gemenskap och förståelse. Kanske av Jesus kärleksbudskap.
– Min mamma är präst och min pappa teolog och jag var väldigt troende som barn. Men i tolvårsåldern tänkte jag att det var omöjligt att det kan finnas en Gud. När jag kom till lägret i Olsäng hoppades jag få tillbaka tron igen. Och andra veckan kom den. Kanske var det inte Gud jag kände, men känslan av godhet, säger Gustav Andersson.
Medan de två killarna har föräldrar som är uttalat kristna, kommer båda tjejerna från familjer som inte brukar besöka kyrkan eller prata om religion.
– För mig var det långt ifrån självklart att jag skulle konfirmera mig. Men eftersom många av mina kompisar skulle det hängde jag på. Jag visste väl egentligen inte vad jag själv trodde, men jag antog att det skulle vara mycket mer Gud hela tiden. Så visade det sig att det var allt detta, säger Ida Magnusson.
Är ni kristna?
– Ja, säger Gustav Andersson och Rasmus Nilsson.
– Ja, men på lägret förstod man att alla ser det jätteolika och att man kan tänka på sitt eget sätt om vad det är att vara kristen, säger Ida Magnusson.
– För mig handlar det mycket om att jag tänker mer på vad jag gör och hur jag är. Jag tror också att det hjälper en att tro på något större än sig själv, säger Maja Warlin.
I sk olorna och klasserna där de går är det olika hur många som konfirmerats. Hälften i en klass, max tre i en annan. De flesta vet vilka som är troende och vilken religion de bekänner sig till, menar de, men det är inget man pratar om. Att kalla sig kristen är inget som höjer några ögonbryn, men det händer.
– De som till exempel är muslimer är mycket mer accepterande om man säger att man är kristen. Medan de som tror på vetenskapen inte riktigt kan ta det. De tar allt så bokstavligt och säger sådant som att man ju inte kan gå på vatten, säger Maja Warlin.
– Innerst inne tror jag ändå att alla tror på något. Annars hade de gett upp hoppet, säger Ida Magnusson.