Jag är inte en särskilt exhibitionistisk person. Mitt konto på Facebook står
inte under mitt riktiga namn och jag har inga galna partybilder som spökar
på Lunarstorm. Ändå är det förvånansvärt lätt att kartlägga vem jag är med
sökmotorn Google som enda redskap,
En sökning på Tove Sundén, inom citationstecken, klarlägger följande:
Vilken gymnasieskola jag gick på.
Att jag var med i scouterna när jag var tonåring.
Vilka filmer jag gillar.
Vilken musik jag lyssnar på.
Att jag fick ett skrivarstipendium när jag tog studenten.
Att jag en gång för länge sedan skrev en insändare i Uppsala Nya Tidning.
Telefonnumret som fortfarande går hem till mina föräldrar.
Med ett minimum av slutledningsförmåga (och med hjälp av Eniro) kan man också
ta reda på:
Att jag är uppvuxen i Uppsalatrakten.
Att jag har studerat i Lund.
Att jag talar franska.
Vad mina föräldrar heter.
Var mina föräldrar bor.
När mina föräldrar fyller år och har namnsdag.
Namn och telefonnummer till de flesta av mina gymnasiekompisar i Uppsala och
några av mina studiekompisar i Lund.
Allt är taget från olika sidor, en pusselbit här, en pusselbit där. Några ”red
herrings”, falska ledtrådar, finns det dock som förvillar; tydligen har jag
en femtonårig namne som skrivit under upprop som jag aldrig har hört talas
om och som dessutom har en blogg i vårt gemensamma namn.
En gammal blogg som jag faktiskt (med tvekan) måste ta på mig ansvaret för
finns där också, om man rotar lite. Den trodde jag verkligen hade försvunnit
i cyberrymdens mystiska vindlar för länge sedan.
Det är väl som de sa på det miljöivrande barnprogrammet Tippen när man var
liten: Ingenting försvinner – allt finns kvar ...