De hjälper varandra bygga nytt

MALMÖ. Tvåan i Limhamn är ljus, avskalad, ren från prylar. Espresson god, sofforna låga. När Maria och Bob Stigsson börjar prata väcks minnena: dofterna, den stekande solen och havets brus från när vi träffade dem bland ruinerna i Khao Lak. Tsunamin förvandlade hotellet de bodde på med sina familjer till en dödande mortel av grus, sten och vatten.

Vi följde Maria och Bob när de vandrade i resterna. Tillsammans sökte de, väntade i månader innan deras familjemedlemmar en efter en identifierades, sveptes, begravdes.

Platsen är laddad, trots att ett hotell har återuppbyggts är den ett tempel för dem.
– Poolen, den finns kvar, men den är full med tång, säger Maria. Elefantstatyerna har vittrat sönder. Och det är igenväxt, men stillheten finns kvar. Förra året ... då kände vi att de gick efter oss, att någon gick efter oss där.
– Det var otäckt, säger Bob. Man vänder sig om, men det är ingen där.

För fem år sedan steg Maria och Bob Stigsson av dykbåten, som varit deras räddning undan katastrofen, och ingick en pakt: de lovade stötta varandra och inte ge upp förrän de hittat sina familjemedlemmar. De gjorde flera resor till Thailand månaderna efter katastrofen och var med vid respektive begravningar. I processen kom de varandra så nära att kärlek växte mellan dem.

Maria pratar mest, intensivt. Bob nickar, håller med, hakar tag i vad hon säger. De fyller i varandras luckor. Som de måste ha pratat.

Vi stannar vid frågan om vad människor gör med sin sorg, om vägran att acceptera det som hänt, att söka syndabockar.
– Ska man vara krass är det så här: en våg kom, din familj dog, shit happens, säger Maria. Det är ingens fel. Jag tycker att det blivit för mycket prat om att anklaga samhället, om tsunamibanden som gömts eller inte gömts. Sådana saker är viktiga på sitt sätt, men svenska myndigheter kunde inte påverka det som hände. Den stora katastrofen i efterhand har varit att vi alla inte kunde ta hand om varandra själsligt.

Och för att ta hand om varandra måste vi prata om något viktigt, menar de.
– Bara att få sätta ord på det man känner har gjort att man förstår sig själv bättre, säger Bob.
– Tiden är så kort, jag har inte tid att kallprata, säger Maria. Jag kanske borde knipa käft oftare och inte verka så fördömande, men vi kan dö i morgon, jag vill leva så mycket jag kan.
– Numera har jag jävligt svårt att tala om vädret, säger Bob. Vad är det med oss svenskar? När vi reste jorden runt förra året träffade vi ingen som pratade om vädret, ingen. Men här ...

Vad är det ni båda söker?
– Man måste hitta tillbaka till ... vad är jag, svarar Bob. Förr var jag pappa, man, gift, jag hade ett hus. Det försvann. Jag är ju inte den jag var innan. Men vad är jag då?

Maria och Bob Stigsson var med om att starta anhöriggruppen ViSomFinns.nu – ett starkt samtals- och mötesstöd och de fick psykologhjälp för att bearbeta sorgen.

År 2007 hade de kommit igenom det första steget i sorgearbetet. Det året gifte de sig och reste sedan jorden runt i ett år – för att börja om. Det blev kognitiv beteendeterapi för dem i sökandet efter en ny identitet, när den gamla utraderats och de väl hade hunnit ta sig igenom sorgen, förbi skulden. Skulden – för att de inte var där och räddade sina familjer när vågen kom.

När kan man bygga nytt då?
– När man kan klara en hel dag utan att ... få den här ångesten, säger Maria. Panikångest och avgrundssorg kommer fortfarande. Men det är inte längre det här åååååh, skriken, den här moders ... hur ska jag förklara ... modersinstinkten. När den fasen är över påbörjar du nästa resa, när du ska bygga upp en grund i dig själv.

Jordenruntresan fick henne att växa:
– När jag kom hem kunde jag för första gången säga nej till människor. Inte bara säga ja för att hålla alla nöjda. Ingenting är längre som det har varit.
– Man får perspektiv på sitt eget elände, säger Bob. Allt förändras när man får höra om japanska fångläger, familjeproblem, tragedier och inte bara är sysselsatt med sitt eget inre.

Hur tog ni er till den punkten?
– Vi hade en jävla tur, säger Maria. Slumpen gjorde att Bob och jag satt på samma båt, mitt emot varandra. Och vi var ganska lika i sinnet: vi blev inte påverkade av andra som sa: ”Vi ska hem, kom med.” Vi sa: ”Nej, vi ska inte hem, vi ska leta efter våra familjer.”
– Man hade absolut inte mått så här bra som man gör nu om man kommit hem själv, säger Bob. Det har varit viktigt att kunna bolla grejer med varandra.
– Vi ska ju vara jävligt glada – vi överlevde ju, säger Maria. Nu vet vi att vi ska vara glada, men då – nej.

Tillsammans kom de fortare igenom sorgearbetet än vad de hade gjort var och en för sig.
– Den psykotiska fasen i början kunde vi nog komma ur fortare än andra, säger Bob. Men det som hänt stannar nog kvar längre. Någon annan hade gått vidare och skaffat sig en ny partner som inte vill fortsätta älta.

Maria och Bob Stigsson har varandra, vänner de själva väljer, fasta jobb efter en tids sjukskrivning, släktingar, en bostadsrättstvåa i Limhamn och inga skulder. De behöver inte planera, kan följa sina nycker. När jag frågar om de är lyckliga tittar de på varandra och svarar unisont:
– Ja.
– Man är så lycklig att man skäms, säger Maria.
– Man får dåligt samvete nästan, säger Bob.

Men:
– Det finns också en genomgående känsla av sorg, säger Maria. I stunderna när man gapflabbar och är lycklig och älskar varandra djupt, så kommer känslan: Är det här en dröm eller är det jag hade tidigare en dröm?

Bob nickar:
– Det känns som en parallellvärld, overkligt.
– Två liv, fortsätter Maria. Jag tänker på vilken känsla det vore att vakna upp vid mina barns sida och de säger: ”Åh, mamma!” Som om jag vaknat upp ur en mardröm. Vilken lycka det vore. Men då skulle jag att bli väldigt ledsen över att jag inte få träffa dig igen, Bob.

Att ta sig igenom katastrofen, förlusten har i alla fall givit ett yttre pansar. De är inte rädda för döden längre.
– Jag har bara ett stort bekymmer – min familj försvann, säger Bob. Jag tänker att jag mår bättre än den som har många vardagliga problem. För mig finns inte sådana problem, jag skiter i dem. Jag har en fantastisk fru som jag älskar, så fort hon skrattar känner jag mig lycklig. Om man sen bor i en tvåa i Limhamn eller i ett slott i Bretagne spelar ingen roll. En fantastisk fru och schysta polare, bättre än så blir det inte.