I sinnets salar

Kropp & själ.

Jag hörde röster inatt och har en sån jävla ångest över bröstet. Läget själv?

Nej, vi är inte där än. Men något har börjat hända. Aktivister, politiker och bloggare formar en rörelse mot samma mål: psykisk ohälsa ska inte vara tabu.

Vad är psykos?

Septembersolen flödar längs Götgatan i Stockholm, glänser i blonda hår och stickade jumprar. En gymnasietjej med olikfärgade skosnören fångas besvärad av kamerateamet.

– Nej, jag vet inte ...

Två äldre män i polotröjor svarar snabbt, vill rusa vidare:

– Om man har psykos mår man skit.

Det är inspelning av de sista scenerna till UR:s nya storsatsning, tv-serien ”Inferno”, som handlar om psykisk ohälsa och har premiär om två veckor. Bakom mikrofonen står Janne Holmbring, schizofren, psykexpert och stjärnreporter. Han fumlar med myggan, skyller på medicinerna, och berättar:

– En annan gång gick vi runt på stan och frågade ”känner du någon som är psykiskt sjuk?” Nej, sa alla. Sedan frågade jag ”känner du någon som är psykiskt frisk?”. Njaaaeee, svarade folk och skruvade lite på sig.

Psykisk ohälsa är vanligt. Var fjärde person drabbas någon gång i livet. Ändå är samtalsämnet kvavt och instängt av okunskap. Janne Holmbring blev sjuk i artonårsåldern och är idag sextio år.

– När jag fick diagnosen ljög mina föräldrar för sina vänner och sa att jag hade cancer. Om jag skulle lämna huset fick jag klättra ut bakvägen på en stege. Men idag pratar man om det på radio mest hela tiden.

Inspelningen av ”Inferno” ligger i tiden. De senaste åren har många uppmärksammade verk skapats utifrån egna erfarenheter av psykisk sjukdom. I höstens bokflod släpper Beate Grimsrud en roman om rösthörande och Arvid Lagercrantz, tidigare högt uppsatt chef på Sveriges radio, berättar om livet med psykossjukdom i en självbiografi. I förordet uppmanar han: ”Jag vet att många människor har liknande problem. Låt oss dela ensamheten.”

På nätet möts ensamhet av alla slag. ”Min vardag med bipolaritet, panikångest, social ångest, diabetes, laktosintolerans, migrän, suddig syn och för jävligt torr hy” är underrubriken till bloggen ”Alltings jävlighet”. I ett medium som erbjuder oändliga möjligheter att retuschera sitt jag, väljer många att dela det mest smärtsamma: ångestblixtar, självmordstankar, viktmonster. Självhatet när flickvännen tröttnar – eller trots allt stannar kvar.

En av de stora nätprofilerna är Immanuel Brändemo, som under fyra års tid skrivit om livet med Aspergers syndrom, depressioner och social fobi.

– Det började med att jag var sjukskriven, isolerad och mådde fruktansvärt dåligt. I terapin fick jag lära mig att ångesten mildras om man aktiverar sig, så jag testade bloggande. Första tiden kom enorma skuldkänslor, mitt självförakt sa att jag bara skulle sprida ondska, men sakta insåg jag att andra människor kunde vara snälla, empatiska och utmanade, berättar han via Skype från lägenheten i Sandviken.

– Många psyksjuka är isolerade ”in real life” och då blir internet en livlina eftersom man kan välja grad av anonymitet. Är det oöverstigligt att lämna lägenheten kan man chatta med någon. Människor får röst, lär sig av varandra och börjar påverka.

Immanuel Brändemo och flera andra på nätet kallar sig psykaktivister eller psykradikaler. Kampen och målet fångas i namnet på en Facebookgrupp med namnet ”Psykisk ohälsa ska inte vara tabu”.

– Om man möter en bekant utanför sjukhuset ska man kunna säga att man varit hos sin psykiatriker, det ska inte kännas konstigare än att prata om en allergi.

Aktivismen finns även utanför nätet. För ett år sedan lanserade regeringen en treårig satsning på att bryta ner hysch-hyschet kring psykisk ohälsa. Attityduppdraget formulerades på DN Debatt: inom några år ska det vara lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva. David Ershammar är samordnare för projektet i Skåne och har utbildat attitydambassadörer – människor med erfarenhet av psykisk ohälsa som ska kunna föreläsa på arbetsplatser och vårdinstitutioner.

– Alla känner någon drabbad – varför inte prata om det? Samhället har blivit öppnare men skammen som finns kvar är ett enormt problem. Jag ser det här som ett tillgänglighetsarbete: på samma sätt som vi underlättar och bygger ramper för fysiskt handikappade måste vi göra det för psykiska åkommor – och ett stort hinder sitter i omgivningens huvud. Det är ett akut men långsamt arbete, precis som jämställdheten, säger han.

En trettioårig kvinna i beige kappa stannas i rusningen vid Slussen.

– Vad utmärker en psykotisk människa?

– Jag tänker på någon som är våldsam och kan göra utfall, svarar hon.

Janne Holmbring tar sig för öronen, vill inte riktigt höra.

– Man blir sorgsen av sånt där. Nyligen sa någon på radion ”psykotisk, alltså en psykopat”, de vet inte vad de pratar om.

I en krönika i Dalarnas Tidning förra månaden skrev Marcus Birro om hur samhället spårar ur: ”Vi har psykiskt sjuka människor som mördar oskyldiga på gatan”. Men att reflexmässigt koppla psyksjuka till aggressivitet blir allt mer ovanligt. Immanuel Brändemo ser det som en konsekvens av nätaktivismen.

– Det här är en bloggbävning som pågått under flera år, där folk har skrivit, kommenterat artiklar och tålmodigt tjatat på journalister. När Anna Lindh blev mördad fick vi massor av rubriker om psykfall, störd, psyksjuk – så illa skulle det inte skötas idag. Folk måste sluta klumpa ihop psyksjuka, sluta se dem som ett kollektiv av skakiga människor, och det är på gång.

Men den individualiserade synen på psykisk sjukdom har samtidigt gjort att vi använder orden mindre varsamt i vardagsprat. En tid av humörsvängningar beskrivs som ”manodepressivt” och ett efterhängset ex är ”psykopat”. I bloggosfären och de sociala mediernas kultur är adhd en vanligt återkommande term.

– Folk säger att de har en släng av adhd och så plockar de det eventuellt positiva som finns med diagnosen: de är kreativa, impulsiva och effektiva. Lite rastlösa kanske. Det blir väldigt skevt för dem som har det på riktigt, säger Immanuel Brändemo.

Rörelser som kämpar mot sin tids syn på psykisk sjukdom har funnits förr. 1960-talets antipsykiatri inspirerades av sociologen Foucaults tankar om diagnoser som symptom på ett sjukt samhälle. Den vilda psykpatienten i Ken Keseys roman ”Gökboet” hjälteförklarades och i succépjäsen ”Tillståndet” gjorde en grupp mentalpatienter uppror mot sina fångvaktare. Idag har drivkraften svängt och psykaktivismen vill se sjukdomar och diagnoser erkända – men befriade från stigma.

– Jag har väldigt svårt för när folk säger ”det är inget fel att vara annorlunda” och sedan tycker att jag ska hålla tyst om min diagnos. För mig är den tvärtom viktig, något som förklarar hur jag fungerar. Det är stor skillnad på att ha asperger eller att vara deprimerad och att inte vara det. Jag kallar mig själv för psykfall och störd just för att ifrågasätta: vad är så otroligt hemskt och skämmigt med att vara ett psykfall? Jag är ju det. Jättemånga är det, på tusen olika sätt, säger Immanuel Brändemo.

Hur vi ser på orsaken till psykisk ohälsa har också förändrats sedan 1960-talet: från uppväxttrauman till låg serotoninhalt. Idag är diagnoskatalogen DSM (Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders) en tung bibel. Karin Johannisson, professor i idéhistoria och författare till ”Melankoliska rum”, ser att den utvecklingen gjort sjukdomar lite lättare att tala om.

– Öppenheten har gått i takt med rörelsen från sociala till biologiska förklaringsmodeller. Vi började tala om depressioner i precis samma veva som de nya antidepressiva medlen kom, säger hon.

Men samtidigt med diagnosboomen är vår kultur full av Mia Törnblom-kloner och uppmaningar om att skärpa sig, jobba, tänka rätt.

– Det finns en paradox där. Jag tror att just coachinglitteraturen och ”positive thinking” har skapat ett ökat sug in mot diagnoser, enkla biologiska förståelsemodeller och den läkemedelsbehandling av problemet de representerar.

Tunnelbanemullret är dovt vid utgången mot Björns trädgård. Janne Holmbring försöker fånga människor med mikrofonen men blickarna vänder bort.

– Ursäkta mig, känner du någon som varit psykotisk? Ursäkta?

Några stannar upp som hastigast, vet snabbt besked:

– Nej.

– Nej, det hoppas jag inte.

– Just psykoser är känsligt, folk blir rädda, förklarar Janne Holmbring.

Att den nya öppenheten inte slår jämnt mot alla psykiska tillstånd är tydligt. Immanuel Brändemo ser stora skillnader i vad människor väljer att berätta och vad som formar de nya gränserna runt normalitet.

– Depression och panikångest är ganska okej att prata om. Att ha en fobi kan till och med vara charmigt: nyss såg jag till exempel ett inslag på tv om Göran Hägglunds koskräck. Att däremot berätta att man har psykoser är extremt tabubelagt. Eller att man blivit inlagd för tvångsvård. Tillstånden som uttrycker kontrollförlust skrämmer mest.

Det finns också en snabb omsättning i hur vi uppfattar olika diagnoser och sjukdomar. Ett tydligt exempel är utbrändhet, som gjort en medieresa i både klass och kön: från 1980-talets överarbetande IT-killar mot millennieskiftets landstingsanställda kvinnor. Vilken effekt öppenheten får beror på vem som ger den ett ansikte, konstaterar Karin Johannisson.

– Det nya klimatet gynnar dem som är unga, nätvana och i övrigt förknippas med något kreativt. Olika ångestsyndrom och fobier kan i de fallen nästan göras till klädsamma attribut och exponera en komplex personlighet.

Men för den som kämpar eller kämpat mot verklig sjukdom kan lyckade människors mörkeraccessoarer mest kännas som ett hån. Åtminstone är de inte till särskilt mycket hjälp, säger Immanuel Brändemo.

– När en kändis ger ut en bok eller skiva så vill journalisten alltid hitta såren, vilket ger rubriker om att personen lidit av till exempel panikångest. De där historierna, från olycka till framgång, säljer. Ibland kanske det får människor att känna hopp, men det sprider en lättsam bild av att alla kan nå dit. Det är också typiskt att man berättar om det svåra först i efterhand.

På UR:s kontor i Vasastan pusslas de sista ”Inferno”-avsnitten ihop. Whiteboarden är fulltecknad av diagnoser, mediciner och svarta adjektiv. Ett bevingat ord på en papperslapp ovanför kaoset: CARPE FUCKING DIEM.

Hela huset jobbar med psyktema och gör program som riktar sig till olika åldrar inom både radio- och tv-mediet.

– Vår serie går ut på att balansera och mänskliggöra bilden av psykisk sjukdom. Vi möter människor som är just människor och visar att man, utöver sjukdomen, är och gör så mycket mer. Det är dags att bryta tabun, att låta dem det angår tala för sig själva istället för att andra talar om dem, säger Åsa Tolgraven, projektledare.

– Tänk dig att komma till jobbet och bara: Hur är det? ”Nej, det är inte så bra, jag hade en sån jävlig panikångestattack inatt”. Det känns otänkbart. Men som en i vår serie säger: för femton år sedan var det omöjligt att ställa sig i riksdagen och säga ”jag är bög”. I dag kan man inte ställa sig i riksdagen och säga ”jag är psyksjuk”. Ge det femton år till.

Psykisk sjukdom – atityder och vård

300-talet f Kr. Aristoteles sätter ett samband mellan kreativitet, genialitet och melankoli.

400-talet f Kr. Hippokrates lägger fram sin teori om själen som finns i hjärnan, vilken styrs av de fyra kroppsvätskorna blod, svart galla, gul galla och slem. Melankoli är när den svarta gallan är i obalans.

1600-tal. Häxjakternas, pestens och religionskrigens tid gör dåren till en mörk och djävulusisk kraft.

1700-tal–1800-tal. Upplysningen. Medicinen söker biologiska modeller, religionen är kvar i besatthet, extas och masspsykos. Ett nytt tema tar plats: människan som en produkt av sin miljö, dårskapen som en mänsklig tragedi.

1766. Kunglig förordning i Sverige: ”Till vård på hospitalen mottagas: a) dårar, borttagne eller med obotliga eller smittosamma sjukdomar behäftade, vilkas vistelse bland andra är ohyggligt eller skadligt, och vilka således ej på något sätt kunnat förvärva sig annat av sina medborgare än deras medlidande b) de som antingen genom åldersskröplighet långvariga krämpor eller någon slags ofärdighet hindras att själva förskaffa sig tillräckligt underhåll och ej äga anhöriga.”

Här ingick: spetälska och syfilitiska, svårare och lättare sinnessjuka, kroniskt sjuka, vanföra, ensamma åldringar, orkeslösa och arbetslösa.

1850. Sinnesjukdom biologiseras. Från 1850 börjar dåren att vårdas med medicin och vid inskrivningen ges alla en diagnos. Fram till 1860-talet är ”dåre” den officiella beteckningen för en psykiskt sjuk människa.

1879. Lunds hospital (senare S:t Lars), Sveriges första mentalsjukhus invigs.

1880. På rikets 10 hospitaler vårdas 1841 personer. 39 väntar på plats.

1895. Sankt Lars i Lund inviger sin egen kyrkogård.

1900. I den officiella statistiken över de svenska hospitalen räknas kategorier som kärlek, hemlängtan, fängelseliv, fattigdom eller misslyckad Amerikavistelse upp som orsak till sinnessjukdom.

1920-tal och framåt. Sinnessjukvården i Sverige byggs ut. Man skiljer sinnesslöa från sinnessjuka och upparbetar olika avdelningar: sluten, öppen, lugn eller halvlugn. Från sekelskiftet är sängliggandet centralt för vården. Fick man vila skulle det sjuka organet tillfriskna. Arbete är också centralt. Sinnessjukhusen är som egna samhällen.

1930-tal. ECT-behandling står för elektrokonvulsiv behandling, elchocker. Införs för att behandla svåra fall av depression eller svåra maniska tillstånd. Genom elektrisk stimulering framkallas ett kontrollerat epileptiskt anfall. Minnesstörningar är en biverkning.

Långbad är en av de vanligaste behandlingsformerna – bad i kroppstempererat vatten under allt från en halv dag till flera veckor. Orsakar hudskador. Begjutning är en annan vanlig behandlingsform. Kallt vatten hälls på patientens huvud varannan eller var tredje dag. Tidig schizofreni behandlas genom att ge överdos av insulin. Patienten svimmar och väcks med sockerlösning.

1934. Steriliseringslagen införs som ett inslag i den sociala ingenjörskonsten som syftade till att skapa dugliga medborgare utan ärftliga, sociala eller psykiska defekter. Lagen upphävdes 1976. Omkring 63 000 svenskar tvångssteriliserades, flest kvinnor.

1943. På landets 31 sinnessjukhus vårdas 30 837 patienter. I kö: 2 068. På en läkare går det mer än 200 patienter.

1940-50-tal. 1949 får lobotomins grundare Egas Moniz Nobelpris i medicin. Via uppborrade hål i skallbenet tar man sig in i hjärnans båda framlober och skär av nervbanor. Tanken är att ingreppet ska bota ångest och oro men många patienter blir istället apatiska.

Lobotomin kommer till Sverige från USA i slutet av 1940-talet och det närmaste decenniet lobotomerades 4500 svenskar.

Upp till var sjätte patient dör. Först när en läkare 1951 slår larm om de höga dödsriskerna blir det debatt i medierna. En del mentalsjukhus fortsätter med lobotomi ända in på 1960-talet. I Danmark behandlades utvecklingsstörda barn med lobotomi ända fram till 1983.

1945–1955. Vipeholmsexperimenten utförs på patienter med utvecklingsstörning. Under de tio år studien pågår får patienterna stora mängder kola, ”Vipeholmstoffee”, för att provocera fram karies och därmed lära sig mer om förbyggande. Studien sponsras av tandläkare och sockerindustri och sker utan patienters eller anhörigas samtycke.

1954. Första behandlingarna med pyskofarmaka, huvudsakligen Hibernal, för oro och schizofreni. Revolutionerar stämningen på området. Staketen rivs. Gör också att Blekinge, Kristianstad och Malmö börjar ta hem patienter. De kan vårdas i mindre boenden eller i hemmet.

1957. Sankt Lars når toppnoteringen 1 600 patienter, fördelade på drygt 1 200 vårdplatser.

1960-tal. En kritisk blick riktas mot institutionen som auktoritet. Hospitaliseringen ifrågasätts. Patienten börjar ses mer som en individ, med en historia. Inte bara ett behandlingsobjekt.

1961. ”Vansinnets historia” kommer. Den franske filosofen och sociologen Michel Foucaults bok som har fått klassikerstatus. Foucault menar att varje samhälle behöver sitt vansinne. Galenskapen omdefinieras över tiden.

1962. 32 600 personer är inskrivna på de svenska mentalsjukhusen. 59 procent har diagnosen schizofreni.

1967. Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, bildas av före detta mentalpatienter som vill kunna komma tillbaka till samhället. Socialstyrelsens generaldirektör Bror Rexed:”Jag hoppas på den dag, då man kan tala lika avspänt om schizofreni som om halsböld.”

1967. Landstingen tar över mentalvården från staten. Mentalsjukhus som begrepp går till historien.

1967. Statshospitalet i Glostrup får uppseendeväckande resultat med lithium på manodepressiva psykoser.

1968. Regeringen fattar beslut om att sinnessjukdom och sinnesslöhet ska tas bort ur folkbokföringsregistret. En sådan anteckning i kyrkoböckerna utgjorde ett hinder för äktenskap och kunde inte tas bort förrän tre år efter det att vederbörande blivit friskförklarad. 60 811 personer stod 1968 folkbokförda som sinnessjuka och sinnesslöa i kyrkböckerna.

1970-tal. Progressiva krafter verkar för en analys av psykisk sjukdom som ett resultat av ett repressivt samhälle och en patriarkal struktur. Det blir mer normalt att vara sjuk. Man börjar i Sverige skissa på en öppnare psykiatrivård.

1975. ”Gökboet” av Milos Forman går upp på biograferna. Huvudrollsinnehavaren Jack Nicholson genomgår skräckfylld elchocksbehandling. Filmen bygger på romanen ”Gökboet” av Ken Kesey (som inte alls gillade filmmanuset). Michael Schneiders bok ”Samhället som sjukdom, till kritik av den borgerliga psykologin” utkommer.

1987. Svenska Dagbladet rapporterar om ”Utflyttningen – det stora experimentet”. ”Över hela landet flyttar psykiskt sjuka från sjukhusen, in i samhället.”

Sydsvenskan, samma år: ”Patienterna möts av total isolering.”

1992. Psykiatriutredningen visar att personer med psykisk ohälsa har dålig samverkan med övriga samhället och bör integreras bättre.

1995. Psykiatrireformen genomförs med avsikt att ge de psykiskt sjuka ett bättre liv. De stora institutionerna stängs och kommunerna tar över ansvaret.

2003. Psykiskt sjuka likställs med farliga. En gigantisk debatt om psykvården blossar upp, med tydlig kritik mot psykiatrireformens efterverkningar. Psykiatrisamordnaren Anders Milton tillsätts. I rapporten framkommer att psykiatrin har ett systemfel där man inte klarar av patienter som lider av både personlighetsstörning och missbruk.

2003. Tidningarna radar upp vansinnesdåd där gärningsmännen varit eller velat komma i kontakt med psykiatrin:

19 maj, Åkeshov: En man dödar en och skadar flera med ett järnspett i tunnelbanan. En dör, flera skadas.

31 maj, Gamla stan: En man mejar ner fotgängare med en hyrbil. Två omkommer, flera skadas.

10 september, NK, Stockholm: Utrikesminister Anna Lindh attackeras med kniv och avlider senare.

11 september, En femårig flicka knivdödas utanför ett dagis i Arvika.

2008. En ny vårdform införs: ett mellanting mellan sluten och öppen vård.

2009. Anna Odell iscensätter sitt konstprojekt ”Okänd, kvinna”, genom att framställa sig själv som psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron. Syftet är att diskutera psykvårdens behandlingsformer genom att visa hur hon förs bort av poliser och läggs i bältessäng. Till DN säger hon senare:

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

2010. Enligt Svenska Dagbladet genomförs varje år cirka 400 000 elchocksbehandlingar i Sverige. Det är en fördubbling jämfört med för tio år sedan. Socialstyrelsen rapporterar om bristande information om ECT, elektrokonvulsiv behandling (elchocker). Vårdgivarna brister i att rapportera till patientregistret samt i att informera patienterna om biverkningen med behandlingen, minnesstörning.