Långt ifrån Woody Allens hjärnskrynklarschablon sitter Paul (Gabriel Byrne)
och pratar med sina patienter: bland andra en stridspilot som dödat barn i
Irak och en kvinna som säger att hon är förälskad i honom, terapeuten. Själv
är han inkännande, varm – och full av brister.
”In Treatment” bygger på en israelisk förlaga skapad av Hagai Levi,
såparegissör med psykologistudier i bagaget. Serien har hyllats för sin
nyskapande form och har kopplats till en terapitrend på tv, med föregångare
som ”Tell Me You Love Me” och ”Sopranos”.
Kanske kan terapivurmen i rutan ge hoppet tillbaka till en psykoanalys på
nedåtgående? Medan Socialstyrelsen skriver in nya riktlinjer där kognitiv
beteendeterapi, KBT, ska ersätta läkemedel vid depressioner, har den
psykoanalytiska terapin halkat efter.
Vi åkte till den privata mottagningen S:t Lukas i Lund för ett snack med två
psykoterapeuter ur den psykoanalytiska och psykodynamiska skolan, Cerny
Ericson (CE) och Sigun Härmä Gruvström (SHG). Båda hyllar serien för dess
träffsäkerhet.
CE: En tredjedel av alla besök i primärvården handlar om psykologiska
problem. Men de är fortfarande förknippade med galenskap. I serien är det
vanliga människor som visar att de har ett lidande. Det är det lidandet som
vi professionellt arbetar med. Vi försöker få människor att se den inre
världen. ”In Treatment” ger på ett väldigt autentiskt sätt uttryck för just
det som vi arbetar med. Terapeuten är väldigt lik oss. Engagerad, kunnig,
och med brister. Sina misstag använder han som arbetsmaterial, vilket gör
att deras inre världar öppnar sig.
Hur då, misstag som arbetsmaterial?
SHG: Varje terapi utspelar sig på ett helt unikt sätt. Att terapeuten
gör fel kan bli som en upprepning av vad den här personen har upplevt. Om
jag kommer några minuter sent varje gång kan det finnas en upprepning hos
konfidenten – så kallar vi patienten – av ett tidigare svek. Då kan mitt
misstag bli en del av bearbetningen.
Hur fungerar själva terapisamtalet?
SHG: Allt som konfidenten kommer att tänka på är viktigt. Vi tänker att
det omedvetna är klokt och gör så att man kommer in på något som kan vara
viktigt.
CE: Det finns en idé om att vi ska vara utan minne och begär. Vi ska
inte komma ihåg allt som sagts för det finns där ändå, utan vara närvarande
i samtalet här och nu. Och utan begär: Mina begär ska inte tillfredsställas.
SHG: Vi ska inte tänka: ”Jag ska vara duktig, jag ska bota den här
människan.”
CE: Eller att jag vill bli speglad i den här människan. Till exempel:
manlig terapeut, kvinnlig patient.
I serien uppstår en förälskelse mellan patient och terapeut. Där går han
över gränsen?
CE: Ja. Och sedan kommer han verkligen på det. Det säger något om de
starka krafter som finns i oss och mellan oss.
SHG: Vi ska bli berörda och förmedla känslan som väcks inom oss, det är
ett arbetsredskap. Det är inte bara ett intellektuellt arbete vi utför.
Men var sätter ni gränsen mellan närhet och distans?
SHG: Samtalet och reflektionen är våra verktyg. Inte agerandet.
Jag tänker på den erotiska laddningen i samtalet som finns i serien.
SHG: Det handlar om att tala om den, tala om att den finns.
CE: Att göra så mycket som möjligt pratbart, det är ett ständigt
arbete. Det är så många olika saker som är svåra för oss att prata om, till
exempel hur vi gör när patienten blir förälskad, eftersom vi får en väldigt
stor betydelse för patienten.
Ni kanske blir den viktigaste människan i deras liv?
SHG: Ja. Och de relationer som skapas i rummet, det är viktigt att de
relationerna får utforskas i lugn och ro.
Det finns många schabloner när man tänker psykoanalys. Hur är det med
soffan?
SHG: Jag använder inte soffan. Vi sitter ner.
CE: Inom psykoanalys handlar det om att träffas fyra–fem gånger i
veckan under minst tre år. Det är väldigt intensivt. Och då ligger man ner.
Vägen till det omedvetna är enligt Freud drömmar. När man lägger sig ner
kommer man närmre de inre processerna. Då gäller det att sätta ord på
fantasierna, föreställningarna, minnena. Och då lyssnar psykoanalytikern på
ett speciellt sätt. Tolkar, lyssnar, känner igen och lägger pussel.
Hur kommer man vidare i psykoanalytisk terapi, så att man inte fastnar?
SHG: Det finns en uttalad målsättning som psykoterapeuten och klienten
har arbetat fram. Målsättningen kan sedan komma att omformuleras under
terapins gång.
Freud har blivit ganska utskälld på sistone.
CE: Ja. Jag tycker att det är synd att människor indoktrineras av en
massmedial bild av Freud.
SHG: Han är nästan ett skämt. Det finns en nidbild att terapeuten
sitter alldeles dödstyst.
CE: Freud var en storpratare. Var den här tystheten kommer ifrån
förstår jag inte. Freud talade om psykoterapin som en samtalskur. Det är
samtalet, orden, språket, som är helandet.