På 1970-talet var förskollärarutbildningen poppis. Om Mats Olsson inte hade blivit inkvoterad med lite extra betygspoäng för att han var man, så hade han inte kommit in.
När han började jobba ville han passa in på förskolan. Han ville vara en mjuk man, en som inte knuffade undan de kvinnliga kollegorna från möjligheten att sparka boll, snickra eller spela musik. Därför avstod han också från att göra det.
– Vändpunkten kom den dagen jag insåg att det inte går till så. De blir inte mer aktiva för att jag låter bli. När jag upptäckte hur mycket jag anpassade mig, så insåg jag att det var ett väldigt högt pris, säger Mats Olsson.
Efter det började han istället intressera sig för vad maskulinitet är. Han gjorde flera sånghäften med namnet ”pojkaktiga sångböcker”. Inte för att bara pojkar skulle gilla låtarna, utan för att markera att det borde finnas plats för många perspektiv i förskolan. Idag finns det bara ett, menar han, och det är att förskolan är könsneutral och ska motverka att barnen faller in i traditionella könsroller. Men under den neutrala fernissan ser Mats Olsson en verksamhet indränkt i klassiskt feminina värderingar.
– Min allvarligaste anklagelse är att det finns ett grundläggande ointresse för pojkarnas lekar från pedagogerna. Man upplever det som ett hot mot ordningen.
Han tror att den fria leken kvävs i dagens förskola, mycket av rädsla för att barnen ska välja ”fel” lek och dela upp sig pojkar för sig och flickor för sig. Mats Olssons recept är istället: låt barnen göra det då. Att de får leka fritt är viktigt. Och så blir det pedagogernas uppgift att visa killarna hur kul det kan vara att leka med dockor och tjejerna hur skoj man kan ha med en boll.
– Det bygger på att det finns pedagoger som vågar röra sig mellan världarna. Sen är jag inte så intresserad av vem som gör det, bara det görs. För mig handlar det till nittionio procent om barnperspektivet, att jag tycker att vissa aktiviteter saknas.
Som lärare på Lärarutbildningen på Malmö högskola, har han i flera år drivit ett nätverk för manliga studenter som ska bli förskollärare. Men han vägrar gå in i diskussionen om på vilket sätt män skulle vara bra i förskolan. Delvis för att det inte finns någon möjlighet att forska på vad det faktiskt betyder, för det finns inga förskolor där det arbetar många män. Men också för att han tycker att det inte behövs någon speciell motivering. Han jämför med den tid för ett halvt sekel sedan när kvinnor började bli vanliga i ett antal nya yrken.
– Jag tror ingen avkrävde de kvinnor som blev poliser och präster en sorts programförklaring om hur de ville ändra prästyrket eller polisyrket. Det var bara viktigt, och sen fick man se vad som hände. I backspegeln ser vi en förändring av yrkesrollen och en omtolkning i uppdraget som varit väldigt betydelsefull. Så tänker jag också – vi får väl se var det landar.
Han drar samma parallell till andra yrken när han kommer in på att prata om makt. En förment objektiv förskola där pojkar känner sig missförstådda, kan påverka hela deras senare skolgång negativt. Och det är väl belagt att pojkar inte känner sig lika hemma i skolan som flickor gör.
– Vi ser skolan som en instans med samhällelig makt. Jag tror att de flesta av oss är väldigt glada att det finns kvinnliga domare, poliser, präster och psykologer som befolkar staten. När jag som medborgare möter de här institutionerna vill jag inte snudda vid tanken på att det ena könet skulle ha fördelar. Delvis tror jag tyvärr att skolan har den legitimitetskrisen.
Teorier om kön och makt går ut på att mannen har ett överläge. Jämställdhetsprojekt i skolan går nästan alltid ut på att stödja flickor att ta mer plats och pojkar att visa mer känslor. Men maktbegreppen hamnar ibland på huvudet i skolan, tycker Mats Olsson.
– Om man lägger ihop kön, klass och etnicitet och tittar på statistiken så vet vi ungefär vilka grupper som löper stor risk att misslyckas i årskurs nio. Då blir de här frågorna extremt allvarliga och inte så lämpliga att använda könsmaktsteorier för att förstå. De 80 procenten killar från Rosengård som misslyckas i skolan, på vilket sätt representerar de någon sorts makt? Jag har svårt att se det.
foto: håkan röjder