ÖSTRA HOBY. Skepparen, Smedmästaren och Styrmannen.
På Östra Hobys kyrkogård vilar de som bodde, levde och dog i bygden på 1900-talet. På gravstenarna står vilket yrke personen hade i livet, om det rör sig om en man vill säga.
Muraren, Lantbrukaren och Hemmansägaren.
Runt hörnet från kyrkogården slår Lulas espressobar upp portarna för dagen. Här jobbar Fredrik Öster som bor i byn 2011. Han är bokförläggare och barista. Han har mycket att göra.
– Ja, det är förbannelsen på Österlen. Blir något populärt så är det full fart.
För två år sedan bytte han, Camilla Larsson och dottern Lucinda Larsson livet i Göteborg mot den gamla lanthandeln i Östra Hoby. Men istället för mat och specerivaror langas det nu cortados och grekisk frappé över den espressomaskinsbestyckade arbetsbänken. Hyllorna pryds av inlagd tonfisk från Portugal, avokadotvål och chic bbq-sås.
– Vi ville inte ens bo i hus. Vi åkte förbi och såg en möjlighet. Sen sa vi ”fan, ska vi göra det?”. Då hade vi inte ens bestämt oss för om vi skulle bo här på heltid, säger Camilla Larsson.
Fortfarande finns lägenheten kvar i Göteborg, fast den håller på att ”avvecklas”. Camilla Larsson har svårt att se sig som lantis.
– Här finns mycket folk, folk som gör mycket och det händer mycket saker. Det känns inte som att bo på landet.
Hon jobbar fortfarande en del med Göteborgs filmfestival och menar att resandet och jobb i stan är nödvändiga andningshål i den rurala vardagen. Ändå lockade landet.
– Man vill ha det enkla, man är trött på att transportera sig genom staden med fem kassar och ett barn som ska hämtas. Här tar det vardagliga inte lika mycket energi.
I mitten av augusti slutar säsongen för Lulas espressobar. Då rullar familjen norrut till Göteborg och musikfestivalen Way Out West.
Kör man i stället söderut kommer man efter fem minuter till Matilda Pyks pensionat. Gården köpte hon tillsammans med familjemedlemmar för över tio år sedan. Sedan 2005 är hon ensam ägare och efter omfattande renoveringsarbete håller hon nu pensionatet öppet året runt.
– Så länge det är på skoj är det kul. Folk ska komma hit, trivas och säga ”oj, en sådan kopp hade min mormor”.
Hela sitt liv har Matilda Pyk jobbat med teater. Med text, regi, scenframställning och skådespeleri. På scen, med film och tv. Jobbet har tagit henne från uppväxtorten Helsingborg till Göteborg, Stockholm, London och New York. Den sistnämnda staden beskriver hon som ”stället dit man alltid vill flytta”, en metropol där alla paradoxalt nog känner alla och man hälsar på varandra. Så var det inte i Stockholm, och det var när hon bodde där som hon började längta efter något annat.
– Det var mycket jobb, mycket socialt. Men jag var trött på upprepningen, man går runt i samma cirklar. Och jag var trött på det flippriga. Det var mycket babbel för babblets skull. Babbel kan vara bra men flyktigt babbel ger jag inte mycket för.
Veckan på gården i Östra Hoby blev tio dagar som blev två veckor. Till slut flyttade Matilda Pyk ner på heltid.
– Det låter kanske romantiskt men jag drogs till att klara mig själv och att inte vara beroende av något. Att det bara skulle vara jag och en spade.
Matilda Pyk sitter längs pensionatbyggnadens vita vägg och dricker kaffe. Närmsta grannen bor i en stor tegelgård ett par hundra meter åker bort. En dag då den annars ständigt närvarande vinden har tagit ledigt är det allt annat än ”flipprigt”. Ändå, poängterar Matilda Pyk, är hon långt ifrån ensam med sin spade i sitt nya liv.
– Här finns folk. Sammansättningen är rätt avslappnad. Det finns de som bott här i fem sex generationer och nyinflyttade.
När Matilda Pyk flyttade ner var byn ”helt död”. Under åren har hon märkt en ökad inflyttning.
– Att det ligger en bit från havet gör husen billigare. Ett efter ett tänds husen upp, det är många åretruntboende. En del har det som semesterboende och sedan flyttar de hit permanent.
Och det händer saker i bygden. Byalaget arrangerar kurser, soppkvällar och yoga. Kulturföreningen Viljan ordnar konserter och teater.
– Det är intressant. Man känner att det här är något jag skulle vilja blåsa liv i. Man märker att det har funnits så mycket puls här. Husen och byn är byggd för att det ska myllra av folk.
– Det bygger på eldsjälar, och nu har så många flyttat hit som tycker att det är viktigt att saker händer. Men det är viktigt att det inte blir stadsbor som tar stadskulturen till bygden. Och jag tycker vi har lyckats.
När Matilda Pyk var tolv år gammal flyttade familjen ut på landet. Tolvåringen längtade tillbaks till Skåne och Helsingborg.
– Sen bodde jag i många städer, stora städer, och satte inte min fot på landet. Men erfarenheten är inget jag skulle vilja vara utan och landet är nog någonting jag har saknat.
Hon är övertygad om att hon själv ingår i en ny grön våg.
– Ja, och det börjar nog med att dumdristiga personer som jag själv visar att det går.
Hon berättar att en vän undrade om det nya livet inte var ”väldigt mycket rucola och lite rock’n’roll”. Själv tycker hon att hon kan plocka russinen ur stadskakan.
– Det här med att flytta ut på Österlen. Det kan låta lite fint i kanten, tjusigt och exklusivt med för lite sjavighet och anarki. Österlen kan ha en lite fisig klang där folk sitter och äter dyra ostar och sliter saker med sandpapper för att det ska bli shabby chic. Och visst, jag sitter här med ett stort hus som kostar pengar. Men jag lever jävligt billigt.
Matilda Pyk har ofta frågat sig vad dragningskraften är. I synnerhet när hon varit insnöad i åtta dagar, när det är kargt och besvärligt i största allmänhet.
– Jag hatar uttrycket ”jag gör det för utmaningen”. Men det verkar vara vad det handlar om.