SKIVARP. Enligt den första polisrapporten skadades ingen person svårt. En uppgift som Sydsvenskan refererade till i en artikel dagen efter.
När Rickard Mårtensson vaknade efter två dygn på operationsbordet och tre veckor i respirator var han förlamad i halva kroppen, hade en ny höft och inget minne av vad som inträffat. Dagen innan han vaknade upp hade han fyllt trettio år.
Att han överlevde förklarade läkarna med hans starka fysik: Rickard Mårtensson hade varit aktiv fotbollsspelare i Malmö, Harlösa och Skivarp.
– Med den fysik jag har i dag hade jag inte klarat mig, säger han.
Nu, nästan åtta år senare, vid bordet hemma i vardagsrummet i Skivarp, tittar Rickard Mårtensson för första gången på Sydsvenskans bild från krocken på väg 101 mellan Jordberga och Anderslöv. Tyst och med ett snett leende betraktar han fotot.
– Där har jag suttit. När man ser bilden är det obegripligt att någon överlevt som suttit där jag satt. Jag förstår varför det gick som det gick med mina ben – och allt annat. Det var en fruktansvärd smäll. Efter olyckan har jag inte åkt den vägen till Anderslöv, inte ens med färdtjänst. Och jag åker helst inte bil när det är halt på vägarna.
Den 19 december 2003 var Rickard Mårtensson, hans sambo och deras två gemensamma barn, då tre och fyra år, på väg till en veterinär utanför Anderslöv. Där skulle de besiktiga de fem valparna som fanns i en bur i utrymmet längst bak i kombibilen.
Rickard Mårtensson hade ovanan att glömma att ta på sig bilbältet. Medan sambon rattade bilen på väg 101 mot Anderslöv påminde hon honom om detta.
Inte bra att glömma bältet, konstaterade han, spände fast det och skänkte körkortsprovet om tre dagar en tanke.
I den vackra kylslagna morgonsolen rullade bilen vidare på den lätt trafikerade vägen. Ett par hundra meter västerut över slätten syntes det nerlagda sockerbruket i Jordberga.
Några minuter senare small det. I en svag sväng i en knappt märkbar nedförsbacke hade kombinationen sol och kyla förvandlat vägunderlaget till blixthalka.
Passagerarplatsen där Rickard Mårtensson satt tog hela smällen mot fronten på den mötande skåpbilen. Hans fyraåriga flicka som satt i sätet bakom honom fick glassplitter i ansiktet, den treårige sonen och sambon chockades och undkom med lättare skador. Fyra av de fem valparna dog.
Föraren i den mötande skåpbilen klarade sig med lindriga skador.
Fram till den 28 december, en dag efter sin trettioårsdag, låg Rickard Mårtensson nedsövd på intensivvårdsavdelningen. Efter olyckan hade operationerna avlöst varandra. De anhöriga hade fått veta att det var osäkert om hans liv gick att rädda.
– Uppvaknandet blev inte bra. Visserligen var mina barn på besök den dagen. Men jag orkade inte med att ha slangar i näsan, upplevde det som om de fanns överallt och ville bara slita av mig dem. Så jag sövdes igen.
Medan Rickard Mårtensson låg nedsövd skrev personalen på intensivvårdsavdelningen en dagbok åt honom. När han numera tar fram och läser de handskrivna sidorna har han svårt att förstå att det som står där handlar om honom.
Förlamad i den vänstra delen av kroppen fördes han den 14 januari till sjukhuset i Ystad. Några veckor senare flyttades Rickard Mårtensson till Orups sjukhus där rehabiliteringsarbetet startade.
– Det handlade mycket om viljan och om mina barn, att få fortsätta vara med dem, att inte göra dem ledsna. Det handlade om att kämpa för att komma tillbaka till livet.
Så länge det rör sig om hans egen kamp och om sjukvårdens vilja att hjälpa honom, har Rickard Mårtensson en stark framtidstro.
– Jag fick världens bästa sjukhusvård. Traumateamet och intensiven i Lund och rehabiliteringen i Orup – bättre kan det inte bli. Sjukvård som ligger i toppklass.
Samma omdöme har han inte om Arbetsförmedlingen där man ska hjälpa honom tillbaka ut i arbetslivet. Innan olyckan arbetade han som svetsare, det går inte längre på grund av smärtan i ena benet.
– Jag har varit på arbetsplatser för att arbetsträna, senast som idrottstränare på Bäckagårdsskolan i Malmö, en fantastiskt bra skola. Eftersom idrottshallens golv är mjukt fungerade det bra för mitt ben.
– Eftersom det handlar om arbetsträning betalar Försäkringskassan lönen. Men nu får jag ingen som helst hjälp av Arbetsförmedlingen. Även om jag vill komma tillbaka till arbetslivet, börjar jag tvivla.
Dagligen tar Rickard Mårtensson två–tre olika slags värktabletter, att jämföra med de 34 olika tablettsorter som han tog under sin tid på Orups sjukhus.
På frågan om han har problem med sömnen drar han upp det högra byxbenet och visar ett kraftigt svullet ben.
– Blodcirkulationen är kass som en följd av att klaffarna i venerna förstördes i krocken. När smärtan är som värst vill jag få benet kapat. Men läkarna menar att det är venklaffarna det är fel på – inte benet. Jag kan stå och gå på det. Och så vill de inte kapa det på grund av min unga ålder – 37 år.