MALMÖ. Nu planerar hon för sin egen död och förbereder samtidigt dottern,
Miranda 8 år, på ett liv utan mamma.
I den vackra
gamla lägenheten i närheten av Kronprinsen vittnar en splitterny lucka i ett
för övrigt gammalt och slitet kök om en köksrenovering som hastigt kom av
sig.
Nu får renoveringen vara. Det finns viktigare saker.
För precis ett år sedan var planerna i den här familjen stora. Susanne
Grimsberg visste då ingenting om cancern som för varje dag växte och tilltog
i hennes kropp. Hon mådde bra, stortrivdes på jobbet som sjuksköterska på
barnkirurgiska enheten på Universitetssjukhuset Mas och hade precis köpt en
lägenhet ihop med den nye mannen i hennes liv, Dan.
Att de två skulle leva tillsammans var självklart men de hade väntat ett par
år för barnens skull.
Barnen, Susanne och Dan har var sitt i samma ålder, hade först fått chansen
att lära känna varandra. Det hade gått bra, nu lekte Susanne och Dan med
tanken på fler barn, på hus så småningom... Men först skulle de alltså
renovera och göra lägenheten till sin.
Men så ramlade Susanne i trappan. Det knäckte till i ryggen, hon misstänkte
vanligt ryggskott men värken blev till sist så svår att hon förlorade
känseln.
– De gjorde en magnetröntgen och såg att jag hade en fraktur på ryggen.
Susanne blev stelopererad. Samtidigt upptäcktes cancern.
– Jag har lungcancer. Metastaser har utvecklats och cancern har spridit sig
till bäcken och skelett. Det var alltså cancern som hade trasat sönder mina
ryggkotor. Och i med att det har gått så långt som till skelettet så är det
obotligt.
Susanne vistades hela sommaren på sjukhuset. Efter ryggoperationen fick hon
cellgifter och strålbehandling.
Just nu mår hon något bättre men dagsformen varierar. Medicineringen består
för tillfället bara av smärtstillande.
Vi har slagit oss ner i soffan. Om någon timme ska Susanne hämta dottern på
skolan som ligger precis i närheten.
Susanne visar bilder från i somras när hon var inlagd och berättar samtidigt
att hon på olika sätt försöker förbereda sin dotter Miranda på vad som ska
ske. De har haft många samtal om döden och Miranda har tvingats mogna
tidigt. De läser böcker som Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” och Ulf
Nilssons ”Adjö, herr Muffin” för att gemensamt närma sig det svåra.
Hon återkommer till att det är viktigt att vi kan prata med varandra om
döden.
– Att man ska gå till psykolog eller kurator för att prata om döden är
egentligen inte klokt. Vi måste våga prata med varandra.
Susanne berättar om den förtvivlan som sköljer över henne ibland men hon
säger också att hon känner stark livsglädje mitt i alltihop. Man slutar inte
njuta av livet bara för att man är sjuk. Det är hela tiden dubbelt. Det
finns så mycket positivt, också.
Hon ser inte särskilt sjuk ut.
– Det händer att folk säger ”Det ordnar sig nog ska du se”, men jag vet ju
att de har fel och det känns därför som om de säger det mest för att slippa
prata om allvaret i det hela.
Hon vill påminna om att väldigt många människor dör i cancer. De flesta är
förstås äldre.
– Men jag är inte så säker på att det är mindre jobbigt att dö bara för att
man är gammal. På ett sätt är det förstås det. Gamla människor har fått se
sina barn växa upp, det missar jag och det är det allra värsta. Men jag
träffade en riktigt gammal kvinna i somras som var döende. Hon var
fruktansvärt ledsen. Det grep mig mycket, för hon var precis lika ledsen som
jag fast hon hade levt ett långt liv.
Döden kan komma plötsligt och som i Susannes fall slå till helt slumpartat.
– Att jag skulle få lungcancer är otroligt. Jag har aldrig rökt, varför ska
just jag då få lungcancer?
Men Susanne ältar inte längre. Hon har accepterat att hon har obotlig cancer
och att prognosen, om man ska tro statistiken, är att hon har mellan 3 och
16 månader kvar att leva.
– Men eftersom jag anses ung och inte röker så har jag hopp om att få leva i
några år. Ingen läkare har bekräftat att det är möjligt men det är mitt mål.
Jag vet att inställningen gör en del. Är man positiv och kämpar är
utsikterna bättre.
Cellgifter och strålning kan tillfälligt hejda spridningen av cancern och
något förlänga livstiden.
– Men jag vet att mitt liv snart är slut. Det enda jag kan göra är att
försöka leva gott den sista tid jag har. Jag jobbar mycket med att peppa mig
själv och har lärt mig att njuta av småsaker. Jag lever helt i nuet.
– Jag pratar mycket med mina närmaste om vad de betyder för mig. Jag har en
nära relation med min syster och med flera kompisar. De har lovat hålla ett
öga på Miranda. Det känns väldigt bra. Hon hamnar hos sin biologiska pappa
när jag dör. Vi har kommit överens om att han ska hjälpa Miranda så att hon
inte förlorar kontakten med släkten hon har på min sida.
Susanne hade helst velat lämna vardagen här hemma och ägna den sista tiden
åt att resa.
– Men det går inte. Tyvärr måste jag acceptera det. Barnen måste gå i skolan
och min man måste arbeta.
Fast korta resor unnar de sig. Susanne har också investerat i en dyrare
kamera, hon var tidigare fotograf och kopist men omskolade sig till
sjuksköterska för ungefär tio år sedan och har nu foto som hobby.
Hon fotograferar en hel del och skriver utförliga texter till bilderna.
– De ska underlätta för Miranda att minnas allt roligt vi har haft ihop.
Nästa gång vi ses har Susanne fått resultatet från senaste
skelettröntgen. Cancern har spridit sig ytterligare och hon måste rätt
omgående genomgå ny cellgiftsbehandling.
Hon blir ledsen, hon hade hoppats på en tids respit, behandlingen är med
sina biverkningar bedräglig och gör henne infektionskänslig.
Men eftersom Susanne efter omständigheterna fortfarande mår bra, bestämmer
hon och Dan sig hastigt för att de ska gifta sig under julen.
De vigs i Malmö rådhus den 21 december. Nu heter Susanne Grimsberg
även Sjölin.
Några veckor senare börjar cellgiftsbehandlingen. Susanne drar sig för den
men hon är fast besluten att kämpa.
– Jag har inget annat val. Så här är det, det är bara att acceptera och göra
det bästa av situationen. Jag är inte rädd för själva döden heller. Ibland
kan jag oroa mig för hur sjuk jag kommer att vara i slutet, men jag är inte
rädd för att dö. Jag har haft ett bra liv. Det blev kort, men jag tycker
ändå att det är en glädje att känna att livet var bra så här långt.